Svåra jobb

Jag älskar mitt jobb. Men det finns dagar eller stunder jag inte vill vara med riktigt. Idag fick jag i uppdrag att åka på ett jobb som jag fick hjärtklappning och ont i magen av. En 11-årig pojke hade försvunnit fr en skolutflykt i Tyresö. Polisen letade och de trodde kanske att han gått ut på isen. Och genom isen. När jag steg ut ur bilen och tog min utrustning slog hjärtat hårt hårt. Ett lätt illamående kom över mig. Jag kände mig som en parasit. Som utnyttjade att ett barn ev råkat illa ut. Tänk om det varit mitt barn. Jag hade definitivt inte velat ha mig där. Men där var jag och jag skulle göra mitt jobb. Efter ca 10 minuter berättade hundföraren på plats att pojken hittats. Välmående. Tackochlov! Jag var glad för jag slapp ta jobbiga bilder och vara med om jobbigheter, men mest kände jag en enorm lycka och lättnad över att inget hade hänt pojken. Hundföraren var också hemskt glad och lättad över att bådas våra jobb inte kunde slutföras. Så 99% av tiden på jobbet är angenäm. Men det finna ngn % som är riktigt jobbiga när de inträffar. Jag är glad ändå att det är så få ggr som det är jobbiga jobb. Jag är alldeles för mjukhudad för den typen av jobb.

Nästan lika stor

Alltså jag är inte stor. Men nu har det nästan hänt. 8-åringens fötter är nästan lika stora/långa som mina! Jag kan redan ha hans vinterskor m lite god vilja. Men till sommaren har han väl växt om mig den lilla lilla sparrisen! Snart kan jag ärva hans urvuxna skor. Och snart kan han ha mina kläder. Ja jisses. Tiden går. Och inte blir jag yngre heller.

Turgubben

Ytterliggare bevis på mannens tur kom ikväll. Min man är lite... Lite... Impulsiv ibland. Vi har tex köpt vår tv på Blocket vid 21.30 i Fittja för att han kom på att vi plötsligt behövde en tv. Så för ngr månader sedan kom han på att han behövde en läsplatta. Barnen har ju en padda, men nu behövde han en egen. Som han kunde se på film på. Detta kom han på ca 20 minuter innan affären stängde. Så han kastade sig in i bilen. Och med gasen i botten och andan i  halsen sladdade han in på Media Markt och ryckte åt sig en. Han var nöjd med sin impulsivitet ungefär i två timmar. Sedan började han ångra sig och innan ångerveckan var över var den tillbakalämnad. Ikväll, efter moget övervägande sedan han lämnade tillbaka den första, blev längtan efter en Nexus akut. Samma procedur som förra gången. 30 minuter innan affären stängde gasade han i väg och sladdade in på affären. De hade höjt priset med 100 spänn till 2390:- men han valde ändå att köpa. Men då var de SLUT! Han kastar sig då in i bilen och åker till nästa affär. Två minuter efter stängningstid bryter han upp de stängda dörrarna(!), "det är folk kvar inne", och hittar SÅKLART en Nexus som kostar 1599:-!!!!!!!!!!!!!??
Tur som en tokig. Lucky Charm! Det är ju det jag säger!!!!

När Mannen är med är det KÖRT!

Jag har alltid sagt det. Mannen har tur som en tokig. Jag kommer ihåg när vi skulle åka tåg fr Prästmon där vi pluggade och ner till Stockholm eller till Ockelbo. Jag bokade alltid i god tid. Mannen han är som han är, klev bara på. Biljetterna var dyrare på tåget men han har aldrig varit ngn som planerar ngt. Och VARJE gång, alltså VARJE gång så fick han åka för typ 100 spänn. Maskiner var sönder, konduktören var på bra humör. Konduktören kom inte förens i Uppsala och kollade biljetten... Det var ALLTID ngt. Tur som en tokig. Jämt. Det bara liksom flyter på för min man. Har alltid gjort. Ni vet det ordnar sig. Det löser sig nog, som Timbaktu sa.
Idag fick jag bevis för att det inte bara är jag som tycker Mannen har tur. Även en basketlirare från Söderhamn  samt hela basketlaget tycker han är en turgubbe:
Sällan har jag skrattat så högt på pendeln på en måndag. Eller alls faktiskt!

Att vara i tid m ändå inte hinna

Det är så enormt roligt att åka i god tid m bilen till pendeltågsstationen för att efter ngr minuter inse att parkeringen är full. Och sedan på väg till betalparkeringen se pendeln gå. Om detta hade varit i skogen hade det varit en timme till nästa buss. Nu bor jag ju tackochlov inte längre där så jag fick nu vänta 12 minuter. Men ändå. Hungrig är jag också. Nu håller jag tummarna för att sl sköter sitt uppdrag så jag verkligen hinner till jobbet så jag hinner äta... Det blir aldrig som man tänkt sig kort och gott.

Jag är också en vinnare

Dock i en ngt mindre fysisk tävling. Jag och kollegan Bäska Droppar har lirat 4 matcher WF. Jag har vunnit dem alla. Nu hävdar hen att jag egentligen inte vann den sista. Det var ju bara lite fel att jag hade mer poäng än hen helt enkelt.... Måste kännas lite jobbigt att som skrivande reporter få stryk av en liten obildad fotograf dock. Mohahahahahahaha!

SuperMannen

Så har då avsnittet vi väntat på så länge gått. De var en plåga att sitta på läktaren där i somras och se Mannen få spö i gren efter gren. Så länge som han kämpat. Så många pass. Så mycket envishet som finns i den där kroppen. Och sedan underprestera. För de var det han gjorde. För Inti var det jobbiga timmar. Han var så ledsen och besviken. Inte för sin egen skull, men för pappas för att det gick dåligt. Ett tag ville han knappt sitta kvar. Han bara hängde bredvid mig. När sedan pappa Niklas ändå gjorde en suverän inhämtning på Hinderbanan och vann var det som att vrida på en kram. Tårarna kom och han bara grät av lycka. Jag tror aldrig han gjort det förut i sitt 8-åriga liv, gråtit av lycka. Han grät och grät och grät. Och rusade fram tillsammans med lillebror och kramade pappa. Så stolt och glad att han vann och så lycklig för hans skull. Detta har som sagt varit en resa för hela familjen, men speciellt för Mannen. Och fy fan vad vi skrek där på läktaren! Vad vi hejade!
Ikväll satt Inti stilla som en rauk och kollade på programmet. Hans kompisar for runt och var högljudda. Jag tror han ikväll redan fr början kände all den glädje som kvällen slutade med trots alla motgångar. Att han ikväll kunde med hela kroppen njuta av att hans pappa är en riktig jävla vinnarskalle tillochmed i underläge. Det har varit en fin kväll. En kväll som jag tror barnen kommer att minnas långt långt framåt i tiden.

Idag smäller det

Om 7 timmar och 40 minuter är det dags! Mannen ska vara med i Gladiatorerna. Som han har slitit för detta. Som vi har slitit för detta. Jag har visserligen inte tränat 6.3 pass/v under ett år, ätit bara lax för att gå ner i vikt eller gjort andra härligt konstiga saker. Men jag har stått bredvid. Och supportat, tagit emot en man som tränat sig sönder och samman. Som är så trött av all träning att han brakat ihop i en hög i soffan och somnat när han väl kommit hem. I och med att detta nu sänds på TV ikväll är denna period över. Jag lider lite med min man. Detta har varit hans fokus 24 timmar om dygnet nu i över två år. Och efter ikväll. Slut. Finns inget kvar. Jag är lite orolig. Vad kommer bli nästa fokus? För sådan är han min man. Det finns inte göra halvlite. Antingen gör han det eller så gör han det inte. 100% eller 0%.

Men just idag är en underbar dag. Idag får vi se hur allt blev när det är klart! Jag har knappt kunnat sova i natt för jag är så sjukt nervös hur det ska se ut i TV. Fast jag vet hur det går. Ikväll kommer våra kompisar, och framförallt Intis små kompisar hem till oss, för att kolla på Mannens avsnitt. Vi har laddat med popcorn, chips, läsk, smågodis, dippa och ostBÅGAR(lr hur Sus). Vi blir någostans mellan 15-25 pers som kommer att heja fram Mannen framför TV:n. Det kommer tillochmed folk från Borlänge! Så ikväll ska jag njuta, skratta och se Mannens bedrifter i Gladiatorerna. Och imorgon ska jag fundera på vad som kommer bli mannens nästa mål på denna resa genom livet.

Epic

Ibland, sent på lördagsnatten kan vissa ha lite svårt m stavningen. När jag smsade m min vän i lördags natt höll jag att kissa på mig. Hon hade verkligen problem m stavningen på väg hem fr krogen. Inte att autocorrect hjälpte henne heller direkt.... Tillslut skrattade jag så högt att jag väckte min rumskompis! Epic. Inget mindre.

Aaaaaaaa som i Anus!

En ggn om året behöver jag blixt. Annars så använder jag inte sånt. Jag jobbar inte så. Idag var den där ggn. En massa knäppisar som skulle bada i en sjö. Kl 19. Det var kolsvart. En liten gul ful lampa på typ 10w. Sedan mörker. Japp. Det där blixtögonblicket kom tidigt i år. Och hade jag ngn blixt m mig? Nope. Men det gäller ju att vara kreativ. Min mobillampa fick göra sitt idag. Reportern riktade den mot de badande galningarna och jag plåtade så gott jag kunde. Tyvärr m ett inte alltför gott resultat. Men men. Det kommer nya jobb. Nya dagar. That's life. Det enda braiga är ju att jag inte behöver blixten ngt mer i år. Bra. För jag vet inte ens var den är. Troligtvis ngn vikarie som har den. Ce la vie. Eller vad det nu heter. Jag fick iaf stå ute i 30 minuter i -15 grader. Alltid lite livshöjande.