Jag och min mage

Låt mig berätta om min mage. Den har varit osamarbetsvillig sedan jag var runt 20-21 sådär. Eller längre egentligen. Det började på högstadiet. Men då var det inte lika jobbigt som nu. Eller så har jag bara förträngt det. 

Jag har en väldigt konstig mage. I början var det troligtvis en bakterie som heter helicibacter pyloris som spökade. Den följde med mig från Ecuador. Fick en dunderkur som slog ut hela tarmfloran sedan var den borta. Men jag har fortfarande haft ont i magen. Oftast på helger. Typiskt. 

För ngr år sedan sa ngn när jag berättade om det: "Det låter ju som de som har gjort en operation och förminskat magsäcken." Jag hmm-ade och brydde mig inte så mkt för jag hade ont just så. Magläkaren har gett mig Losec och det har inte hjälpt. Det enda som hjälper är två alvedon och akut sömn. Detta händer nämligen när jag får ont:

-Får extremt ont i magen. Mitt i magen. 

-Värken sträcker sig i värsta fall ända ut i ryggen så den liksom krampar. 

-Får frossa. Helst måste jag ligga under filt/täcke med flera lager kläder på.

-Blir så sjukt trött att jag måste akut sova. 

-När det värsta av värken gått över blir jag extremt törstig. 

Allt sker ganska direkt efter jag ätit. Oftast är det efter frukosten. Jag har tagit bort grej efter grej som jag trott varit orsaken; juice, rostat bröd, ägg, te, mjölk... Äter numera max 1,5 Wasa husman med en skiva ost på samt en tallrik blåbär m havredryck eller en portion havregrynsgröt men då med bara 1 knäckemacka. Vilket är rätt knäckande då jag älskar frukosten. 

Nu på senaste tiden har jag tänkt på vad hon sa för ngr år sedan. Googlade och hittade dumpning. Och det stämmer till punkt och pricka på mig. Men svårigheten att veta hur mkt mat som är lagom eller för mycket är stor. Nästan varje helg får jag ont i magen. Och får jag det är oftast halva dagen förstörd. Flera timmar går åt till återhämtning. Viktiga timmar som jag hellre hade bara vilat på eller gjort ngt annat som träna, handla, varit ute i skogen med barnen. Allt annat än att vara totalt däckad i sängen eller på soffan. Efteråt tar det oftast t dagen efter innan jag kan äta normalt igen. Dessutom. 

Jag vet att detta är ett litet problem, men ändå väldigt jobbigt när livet blir så påverkat av det. Dessutom verkar det som om man bara får acceptera skiten. I allafall låter det så på min magläkare. Vilket är väldigt irriterande. 

Just nu ligger jag under värmefilten och försöker återhämta mig. Ännu en dag åt skogen....

Högpresterande

Just nu hållet jag på med ett projekt som jag blivit handplockad till. Jag blev handplockad för att jag är flexibel, snabb och fortfarande har en hyfsat hög nivå på bildkvalitén trots snabbheten. Jag har alltid jobbat på ett sådant sätt att jag setts som snabb. Mycket har jag att tacka mina första 6 år på dagstidning där jag hela tiden (varje dag)jobbade mot deadline och tyckte det var roligt. Det var som en lite tävling mot mig själv varje dag. "Hinner jag? Om jag åker om 5 minuter, hinner jag få in bilderna om 60 minuter då?" Det var hela tiden en beräkning av vad jag klarade. Att kunna se hur mkt tid det tog att köra, framkalla filmen(!!!) och sedan scana in och photoshopa dem. Jag blev väldigt bra på det under de sex åren jag jobbade där. När jag sedan bytte jobb till en veckotidning var det ju helt annorlunda. Jag tyckte kollegorna jobbade som sniglar. Allt gick i slowmotion. Många gick och höll på jobben i en vecka för att sedan vara onåbara pga stress inför deadline. Jag såg och bestämde mig för att aldrig bli likadan. Jag gjorde upp mitt eget sätt i huvudet och lät aldrig ngt jobb ligga och "skvalpa" (vänta). När jag gick hem var alla jobb inne. Så har jag fortsatt jobba. I början var det för att jag, om jag inte trivdes, skulle kunna snabbt börja på dagstidning igen utan att slammat igen fullständigt. Nu finns det inget annat. Jag har alltid lyckats göra många jobb för jag har det där sättet att tänka. Att kunna avgöra hur mkt tid saker tar och får ta. Jag tror det är en minigåva, iaf på mitt jobb. Det finns ju även nackdelar med att jobba så. Det tar på energin. Men det ger också möjligheter till tex högre lön och att få vara med i helt nya historiska projekt. Och det är lätt att bränna ut sig. Speciellt när det är mycket som kräver energi privat också. Då fungerar det inte. Senast 2011. Så jag vet att jag måste tänka mig för. Inte jobba för mycket. Vilket är sjukt svårt när allt dessutom är så himla kul och jag får så mycket konstruktiva åsikter av chefer som annars inte säger ngt om det jag gör. Så mycket jobb som jag gjort den senaste månaden har jag aldrig gjort. Det som är mest energikrävande förutom att vara ensam ansvarig för alla bilder och bildidéer är att vara med och komma på alla jobb. Att varje vecka börja från inget och sedan fylls den med snygga bilder och bra innehåll. Jag skriver och fotar. Åker helt själv ut på jobb. Har ett helt annat ansvar. Det är så fantastiskt roligt. Och samtidigt såenergikrävande. Men det ger också energi. En jävla kick är det. Därför blir jag glad när min gudmor påminner mig om att jag är faktiskt extra känslig. Att jag lätt bränner ut mig. Att jag måste komma ihåg att vila. Att jag ger mig återhämtning varje dag. Det är så lätt att bli fartblind. Så fr.o.m. i måndags sover jag ca 40 min på soffan när jag kommer hem. Och jag märker att den där insomnian som jag hade de tre första veckorna börjar släppa. Jag vaknar inte 04 och kan inte sova den här veckan. Jag sover iaf till 05.30. Vilket är normal tid f mig. Men jag får verkligen passa mig. Oavsett hur högpresterande jag kan vara så ligger gränsen till utbrändhet där och lurar på mig. Men Gud vad roligt jag har på jobbet just nu. Så mycket ansvar och så mycket roliga fotograferingar. Jag är så glad att de valde just mig. 

Löpare

För några år sedan var springa en omöjlighet. Jag kunde inte ens springa mellan tre lyktstolpar utan att jag trodde jag skulle dö. Idag springer jag absolut inte långt, men det blir iaf 3-4 km som minst. Som mest har jag sprungit typ 8 km. Försöker att springa varje tisdag. Ikväll orkade jag ut och springa. Mitt andra pass på fyra dagar. Det går inte fort, men ändå. Jag orkar. Kan till och med tycka det är lite härligt. Lite. Pyttelite. Iaf. Målet är att orka springa en mil. Skitsamma på vilken tid. Bara att klara av det. Efter den dagen får jag börja bry mig om tiden. Men applåd till mig som springer längre än 60 meter.

Ibland

Ibland vill jag bara lägga mig ner och lyssna på Sophie Zelmani och titta in i ett värme ljus. Just nu är det så. Mitt mål är det idag. Vägen dit känns lång. För jag känner också att jag inte kan göra det förrän det ser hyfsat okej ut i huset. En sån dag också. Kan bara sluta i irritation. 

Första dagen

Trots en riktig skitdålig start imorse tror jag skolans första dag blev bra. Keiru började i ettan i en ny skola med nya fröknar och kompisar. Inte helt enkelt, men det verkar som om han fick en ny kompis första dagen faktiskt. Och Inti började fyran. I ny skolbyggnad, med ny fröken och delvis nya kompisar. Han har med sig sin allra bästa kompis och det hjälper ju mycket. Dessutom verkar Inti återigen ha turen att få en superlärare. Vi var ju så ledsna över att få släppa hans förra, men jag tror ta mig tusan den här är minst lika bra! Vi hade ett möte med henne förra veckan och hon lyssnade och hörde oss. Det kändes verkligen jättebra. I år har han ju ingen resurs och det känns lite svajjigt, men går det så går det. Går det inte så kommer jag verkligen slåss för att han ska få en ny. Men inte annars. Kan inte oroa mig i förtid för ngt som kanske inte inträffar. Det har jag inte råd med rent energimässigt. Äter omeprazol ju f att fixa allt i början ... Imorgon är en ny dag. Hoppas på en bättre start på dagen så kanske den blir bättre.

Frihetsljud

Imorgon börjar det igen. Då trycker vi på vardagsknappen. Gå upp duscha, förbereda frukosten, väcka barnen, se till att de går upp, se till att de äter, se till att kläder sitter på, se till att tandborsten används, ut genom dörren, skynda skynda skynda. Lämna barnen, skynda skynda skynda. Ut till bilen, hem med bilen, ut genom dörren, till bussen, skynda skynda skynda. Av bussen, på pendeln, av pendeln gå skogspromenad t jobbet men stegen skriker skynda skynda skynda. In på jobbet hämta bilnyckel och kamera, skriva ut adressen, gå till bilen, skynda skynda skynda. Sedan jobba jobba jobba. Kolla på klockan. De väntar hemma. Skynda skynda skynda. 

Allt jag hör ikväll när jag svettas ner efter löpturen är syrsornas ihärdiga sjungande, de prasslande bladen, sommarlediga barn som leker skiten ur det sista av årets ledighet. Doften av gammal sommar och ny höst blandas med grillos. Allt det är frihet. Och imorgon är den slut. 

Hösten och livet

Okej. Nu börjar det igen. Vardagen med jobb, skola, läxor, skjutsa, hämta, laga mat..... Äter omeprazol i förebyggande syfte. Hur får ni ihop det jämt? För mig går det knappt runt ibland. Har ett skitschema som gör att jag är borta två och en halv kväll från familjen. Totalt värdelöst. Ska livet vara så? Vad ska jag göra? Gå ner i tid? Det kostar rejält m pengar, men det är kanske värt det. Sista halvåret innan det är försent. Det är mkt när en, som jag, har anhöriga med adhd. Lite extra energi som går till konflikter, extra stöttning, och extra tjat (påminnelser). Jag orkar. Men det är verkligen på gränsen till vad jag VILL stå ut med. Blir det bättre med mer ledig tid? Eller blir det likadant fast på ett annat sätt? Jobbet vägrar att förhandla om tiderna. Det är låst. Den vägen går inte. Jag vet inte. Vet att jag nu medan jag orkar ska göra mat och frysa in till alla dagar då jag vet jag inte kommer orka tänka på tråkig mat. Köttbullar, köttfärssås, pannkakor... Korvstoroganoff. Inte SÅ rolig mat, men ändå vet jag att de kommer hjälpa mig hålla nosen över ytan i höst ngr dagar iaf. Hur mkt jobbar ni? Mina dagar ser ut såhär:

Måndag: 10-18

Tisdag: 9-15

Onsdag: 9-20.30

Torsdag: 9-20

Fredag 8-14.30

Har ca 1 h restid till och från jobbet, ibland 30 min på kvällarna då jag oftast kan ta hem jobb-bilen. Men visst är det ett sopschema? Skitschema helt enkelt. 

50/50

I flera månader har vi oroat oss. Till och med varit beredda på att flytta. Kollat på hus, gett bud. Skambud dock. Men ändå. För till hösten ska vårat område få en egen skola. Jippie borde den normala reaktionen vara. Men med ett barn som har adhd är detta en mardröm. Nya "kompisar"(som han inte fungerade med i förskoleklass och som var en del av varför vi bytte klass). Ny miljö och nya lärare. Inte alls ultimat utgångsläge om man har adhd. Faktiskt tvärtom. Inte heller roligt om det ena barnet som retats och halvt om halvt mobbats i tre månader måste återigen börja om. Visserligen med kompisar han gillar och känner. Men ändå. Vi visste inte om den nya skolan när vi sökte för Keiru. Ville bara ha samma fina skolmiljö som f Inti. Sedan i september kom chocken. Ny skola blir klar t 2015 MEN alla måste börja redan t hösten 2014 i baracker. Som sagt, vi har blött och stött detta framochtillbaka. Försökt se lösningar från alla håll och kanter. Ett resultat är att gubbarna lägger golv i huset i skrivande stund. Vi har mailat rektor och klassföreståndare för att få dispans. Framförallt för barnet med adhd. Rektor visade på att inte ta oss riktigt på allvar, nya mail skickades mellan oss. Idag kom besluten. Och det blev 50-50. Barnet med ADHD får stanna tackochlov med sina kompisar och med en miljö han känner till. Det andra barnet måste börja i den nya skolan till hösten. Så lite tyngd har fallit från våra själar. Men hur gör vi nu? Flyttar, stannar? Låter barnet som vi pushade till en helt ny klass i höstas få börja om igen i höst? Ja herregud. Att slippa gå vidare till högre instanser med ett barn är ju så sjukt skönt. Men samtidigt så himla tungt att berätta för det andra barnet. Om vi ens gör det. Tills vi beslutat vad vi ska göra. Flytta eller stanna. Men en halv seger är ändå en seger. Och ett halvt nederlag är också ett nederlag. 

Överhettning

Jag brukar tycka att två stora grejer per ledig dag räcker för mig. För att jag ska orka. I helgen blev det lite väl mycket. Med stora grejer menar jag egentligen inte stora grejer, men grejer som tar energi. Typ att skjutsa runt barnen på karate och gympa från 09.45-12.15 på lördagar. Efter det är jag jättetrött. Vill helst inte göra ngt mer stort efter det. I helgen råkade vi övertrasera energikontot och nu önskar jag att jag fick en dag helg till. Vi har varit på husvisning och lagt ett ännu obesvarat skambud, vi har storhandlat, tränat, varit på julmarknad med släkten, plockat ur rummen som golv ska läggas i(förutom vardagsrum där vi har väldigt stora och tunga grejer), gjort lite julkort, varit hemma hos kompisar och adventsfikat samt ställt in en träff med ny barnvakt i sista sekunden. Det blev f mycket. Och eftersom det är december kommer det bli en intensiv vecka m läkarbesök, julbasar, julfest och så kommer de och lägger golv 3.5 dagar. Och till helgen kommer svärmor. Och på söndag jobbar jag. Ja. Jag längtar t nästa fredag. Då är jag ledig tre dagar på raken och inget inbokat. 

Nu blundar jag

"Äsch, det är väl inget!" tänkte jag för 3 veckor sedan. "Det är ju bara tre rum plus ett till!" Nu ligger jag här klarvaken och stressad över att vi ska få golv slipat i vardagsrum samt parkett lagt i 3 andra rum nästa vecka. "Hur ska vi göra med soffa och bordet?" "Och sängen?" "Alla kläder och grejer måste ur garderober". "Och dammet?!? Svärmor m känsliga lungor kommer på fredag..."

Vill bara blunda och vakna nästa söndag. Fast då jobbar jag... Jag vill vakna helgen efter. Eller t lucia. Det blir bra.

God morgon!

Kan inte låta bli att undra

Hur hade de senaste åren varit om jag fått veta då för nästan 4 år sedan att mitt järnvärde var sjukt dåligt?

Jag ger mig

Min kropp skriker att den vill vila. Jag vill träna. Men jag har dissar min kropp tillräckligt. Det blir vila i soffan med tv-serier och snart tack och god natt. Det tar på krafterna att vara karaokesångerska....

När kroppen förvånar

Vaknar. Är trött. Ska träna innan jobbet. Ser mig själv i spegeln. Mörkt under ögonen, påsar.  Börjar träna. Är grymt pigg och kroppen vill. Träningen är en bit av en kaka idag. Snabbt och ojobbigt. Så kan det vara... Lång dag idag m jobb, barnen har klassfest och kompis ska hämtad v tåget ikväll. Mycket bilåkande. Men det är fredag. Tack för det iaf!

Utmattningshög

Detta mina vänner är resultatet fr min utmattningssjukskrivning för två år sedan. En gigantisk klädhög som funnits bakom barnens dörr i deras rum. Jag har orkat ta bort de för små kläderna ur deras garderob mest pga att de inte kunde hitta  rätt kläder bland ett kaos. Men efter jag sorterat ut dem har känslan som kommit över mig varit mig för stor. För övermäktig mig för att hämta en kartong och vika ihop dem och markera på kartongen vad som är däri. Men nu är jag frisk. Nu orkar jag. Kl 07.50 på en söndag tom. Jag är så tacksam att jag är tillbaka.

God morgon

Är stolt att jag orkade gå upp v 06 f att träna. Det är mörkt ute nu för tiden. Väldigt mörkt. Nu dusch, sedan frukost. Sedan långpass på jobbet. Men imorgon är det fredag! 

Klar!

Träning på jobbet check! Jobbigt ikväll.

Konsten att inte stressa

För mig är det svårt. Jag hamnar lätt i gamla spår och kan stressa upp mig tills jag exploderar. Inte bra för mig eller barnen. Störst risk är på morgonen. När jag efter fått tjata upp dem fr sängarna och sedan till frukosten och sedan för att ta på sig kläder och ytterkläder börjar inse att vi är sena. Då är jag i den riktiga stressriskzonen. Speciellt om jag inte förberett dagens gympaväska eller glömt matsäck t Keiru. För ngr veckor sedan hade jag glömt bort det där braiga mantrat "äh, det löser sig!" Och "vad spelar det f roll om vi blir 5 min sena?!". Då slutade varje morgon m att jag plaskade runt i stress med näsan knappt ovanför stressytan. Eftersom jag har ställt in mobilen f olika punkter under morgonen(gå upp, frukost och gå till skolan) så ringer den flera ggr varje morgon som små hålltider vi behöver passa. Den sista är "GÅ TILL SKOLAN!" Eller den var. Efter att det blev för mycket en morgon och jag rannsakade mig själv vad som värst kunde hända egentligen om vi kom 1 minuter sent så insåg jag att vi faktiskt mirakulöst nog varje dag hinner. Och att det värsta som kan hända var/är att jag blir så sjukt stressad att jag inte landar på flera timmar. Vilket gör mig helt slut. Så. Istället för att det står Gå till skolan! Står det nu istället: 

Och det hjälper faktiskt. Att bli påmind om att inget blir bättre av att stressa. Sedan jag bytte text har mornarna blivit bättre för mig och så även för barnen. Men det är en konst för mig det där. Att inte stressa och försöka acceptera att det är okej att komma lite sent ibland. 

Ledig och lat

Idag är jag kompledig. Först tänkte jag göra en shoppingrunda och handla upp mina födelsedagspengar för att sedan städa huset. Sedan tänkte jag att jag istället skulle plantera vårlökar och gå en långpromenad. Nu tänker jag att jag kanske bara ska ligga under värmefilten och kolla på amerikanska tv-serier istället. Och faktiskt vara ledig på min lediga dag. Vad hade ni gjort? 

Ett råd

Värn inte ägg i micron. Inte ens 10 sekunder i taget. Det KAN explodera. Så att du får brännsår på ögat. Dock tursamt nog inte i ögat... 

God morgon

Igår tog jag en träningsfri dag. Idag var det bara att bita ihop när klockan ringde. Men nu är det gjort! Fortfarande svart utanför. God morgon på er!