SuperMannen

Så har då avsnittet vi väntat på så länge gått. De var en plåga att sitta på läktaren där i somras och se Mannen få spö i gren efter gren. Så länge som han kämpat. Så många pass. Så mycket envishet som finns i den där kroppen. Och sedan underprestera. För de var det han gjorde. För Inti var det jobbiga timmar. Han var så ledsen och besviken. Inte för sin egen skull, men för pappas för att det gick dåligt. Ett tag ville han knappt sitta kvar. Han bara hängde bredvid mig. När sedan pappa Niklas ändå gjorde en suverän inhämtning på Hinderbanan och vann var det som att vrida på en kram. Tårarna kom och han bara grät av lycka. Jag tror aldrig han gjort det förut i sitt 8-åriga liv, gråtit av lycka. Han grät och grät och grät. Och rusade fram tillsammans med lillebror och kramade pappa. Så stolt och glad att han vann och så lycklig för hans skull. Detta har som sagt varit en resa för hela familjen, men speciellt för Mannen. Och fy fan vad vi skrek där på läktaren! Vad vi hejade!
Ikväll satt Inti stilla som en rauk och kollade på programmet. Hans kompisar for runt och var högljudda. Jag tror han ikväll redan fr början kände all den glädje som kvällen slutade med trots alla motgångar. Att han ikväll kunde med hela kroppen njuta av att hans pappa är en riktig jävla vinnarskalle tillochmed i underläge. Det har varit en fin kväll. En kväll som jag tror barnen kommer att minnas långt långt framåt i tiden.