Löpare

För några år sedan var springa en omöjlighet. Jag kunde inte ens springa mellan tre lyktstolpar utan att jag trodde jag skulle dö. Idag springer jag absolut inte långt, men det blir iaf 3-4 km som minst. Som mest har jag sprungit typ 8 km. Försöker att springa varje tisdag. Ikväll orkade jag ut och springa. Mitt andra pass på fyra dagar. Det går inte fort, men ändå. Jag orkar. Kan till och med tycka det är lite härligt. Lite. Pyttelite. Iaf. Målet är att orka springa en mil. Skitsamma på vilken tid. Bara att klara av det. Efter den dagen får jag börja bry mig om tiden. Men applåd till mig som springer längre än 60 meter.

Ibland

Ibland vill jag bara lägga mig ner och lyssna på Sophie Zelmani och titta in i ett värme ljus. Just nu är det så. Mitt mål är det idag. Vägen dit känns lång. För jag känner också att jag inte kan göra det förrän det ser hyfsat okej ut i huset. En sån dag också. Kan bara sluta i irritation. 

Skapa

Ibland är det som balsam f själen. Har börjat lagt in planerad pysseltid. Behövs.

Släkten är värst?

Den där SD-"kompisen" jag träffade på träffade jag genom en släktings facebooksida. Idag insåg jag att min släkting avfacebookat mig. Likaså gjorde hens syskon tidigare i år. Ser på deras föräldrars FB att de också lägger ut muslimkritiska länkar (om jag ska vara snäll, och det vill jag ju vara så skriver jag muslimkritiska). Den som avfacebookade mig nyss har en partner från Thailand. Jag förstår inte för mitt liv hur hen kan tycka SD är ett vettigt parti som delar in människor i vi och de. Vad är det som säger att SD inte kommer att börja jaga andra folkgrupper också? Jag fattar inte. Hur som. Tråkigt att en känner folk som inte tänker längre än näsan räcker. Som inte kan se ett bredare perspektiv. Synd att en är släkt med de som skulle behöva titta upp och se sig omkring.

Fördomar

Jag har fördomar. Som alla andra tyvärr. Trist när de slår in. I dag råkade jag snubbla över att en gammal "kompis" fr hembyn är ordförande f SD i en hyfsat stor mellansvensk stad. När vi var små var han alltid osäker. Vågade inte ta ögonkontakt och behövde alltid hävda sig. Smal och spjonglig med lite för stort huvud. Ögonfransarna var långa och svepte ögonen som inte riktigt vågade titta uppåt. Så fort han sa ngt rosade kinderna sig. Precis just så är mina fördomar om SD-anhängare. Män som var osäkra när de var små och som aldrig riktigt lyckades få grepp om den egna självkänslan när de växte upp. Flackande blickar och som gömmer sin osäkerhet bakom tatueringar. Kaxighet som de egentligen inte kan stå för. Och för att gömma sin egen osäkerhet och för att säkra sin egna sociala ställning måste trycka till andra så de inte själva blir avslöjade med vem de egentligen är.
Jag blev inte förvånad när jag fattade hur läget låg.  Jag fnissade för mig själv för det var ju så självklart att han blivit med i SD. Samtidigt som jag blev ledsen för hans skull. Att han inte lyckades hitta sin självkänsla då när vi var små hemma i byn.

Första dagen

Trots en riktig skitdålig start imorse tror jag skolans första dag blev bra. Keiru började i ettan i en ny skola med nya fröknar och kompisar. Inte helt enkelt, men det verkar som om han fick en ny kompis första dagen faktiskt. Och Inti började fyran. I ny skolbyggnad, med ny fröken och delvis nya kompisar. Han har med sig sin allra bästa kompis och det hjälper ju mycket. Dessutom verkar Inti återigen ha turen att få en superlärare. Vi var ju så ledsna över att få släppa hans förra, men jag tror ta mig tusan den här är minst lika bra! Vi hade ett möte med henne förra veckan och hon lyssnade och hörde oss. Det kändes verkligen jättebra. I år har han ju ingen resurs och det känns lite svajjigt, men går det så går det. Går det inte så kommer jag verkligen slåss för att han ska få en ny. Men inte annars. Kan inte oroa mig i förtid för ngt som kanske inte inträffar. Det har jag inte råd med rent energimässigt. Äter omeprazol ju f att fixa allt i början ... Imorgon är en ny dag. Hoppas på en bättre start på dagen så kanske den blir bättre.

Frihetsljud

Imorgon börjar det igen. Då trycker vi på vardagsknappen. Gå upp duscha, förbereda frukosten, väcka barnen, se till att de går upp, se till att de äter, se till att kläder sitter på, se till att tandborsten används, ut genom dörren, skynda skynda skynda. Lämna barnen, skynda skynda skynda. Ut till bilen, hem med bilen, ut genom dörren, till bussen, skynda skynda skynda. Av bussen, på pendeln, av pendeln gå skogspromenad t jobbet men stegen skriker skynda skynda skynda. In på jobbet hämta bilnyckel och kamera, skriva ut adressen, gå till bilen, skynda skynda skynda. Sedan jobba jobba jobba. Kolla på klockan. De väntar hemma. Skynda skynda skynda. 

Allt jag hör ikväll när jag svettas ner efter löpturen är syrsornas ihärdiga sjungande, de prasslande bladen, sommarlediga barn som leker skiten ur det sista av årets ledighet. Doften av gammal sommar och ny höst blandas med grillos. Allt det är frihet. Och imorgon är den slut. 

Hösten och livet

Okej. Nu börjar det igen. Vardagen med jobb, skola, läxor, skjutsa, hämta, laga mat..... Äter omeprazol i förebyggande syfte. Hur får ni ihop det jämt? För mig går det knappt runt ibland. Har ett skitschema som gör att jag är borta två och en halv kväll från familjen. Totalt värdelöst. Ska livet vara så? Vad ska jag göra? Gå ner i tid? Det kostar rejält m pengar, men det är kanske värt det. Sista halvåret innan det är försent. Det är mkt när en, som jag, har anhöriga med adhd. Lite extra energi som går till konflikter, extra stöttning, och extra tjat (påminnelser). Jag orkar. Men det är verkligen på gränsen till vad jag VILL stå ut med. Blir det bättre med mer ledig tid? Eller blir det likadant fast på ett annat sätt? Jobbet vägrar att förhandla om tiderna. Det är låst. Den vägen går inte. Jag vet inte. Vet att jag nu medan jag orkar ska göra mat och frysa in till alla dagar då jag vet jag inte kommer orka tänka på tråkig mat. Köttbullar, köttfärssås, pannkakor... Korvstoroganoff. Inte SÅ rolig mat, men ändå vet jag att de kommer hjälpa mig hålla nosen över ytan i höst ngr dagar iaf. Hur mkt jobbar ni? Mina dagar ser ut såhär:

Måndag: 10-18

Tisdag: 9-15

Onsdag: 9-20.30

Torsdag: 9-20

Fredag 8-14.30

Har ca 1 h restid till och från jobbet, ibland 30 min på kvällarna då jag oftast kan ta hem jobb-bilen. Men visst är det ett sopschema? Skitschema helt enkelt. 

Ring klocka, ring

Att svenska kyrkan i Jönköping idag lät klockorna ringa för fara en timme när nazisterna gick på gatorna gör mig rörd. Samtidigt blir jag extremt illa berörd och otroligt ledsen över att nazistkängor klampar på våra gator, dina och mina, år 2014. Sist kyrkklockorna i Sverige ringde för fara var 1939. För 75 år sedan, inte ens en mansålder bort. Och vi verkar redan glömt vår historia. Nazismen som sållade bort människor pga religion, hudfärg och sexuell läggning. Nazismen som sållar bort människor pga religion, hudfärg och sexuell läggning. Nazismen som gasade ihjäl och mördade över 6 miljoner medmänniskor. Nazismen som vill att alla utlänningar som kommit till Sverige efter 1975 ska skickas tillbaka( jag kom 1975, så jag har "tur". Jag verkar få stanna.) Det är alltså människor med dessa åsikter som idag hade tillåtelse att marschera genom Jönköping. Jag förstår varför kyrkklockorna ringde idag. Jag ryser av både välbehag av svenska kyrkans handling och av rädsla för den samtid jag lever i.

Ngt vackert

Vi sitter där tillsammans. Helt främmande för varandra. Men ändå så mycket gemensamt. Det gula hårda ljuset träffar våra ansikten. Mörka skuggor och påsar under ögonen skymtar förbi. Ögon möts i tyst samförstånd. Vi är alla trötta föräldrar till barn med adhd. Vi börjar trevande prata. Erfarenheter känns igen, huvuden nickar instämmande när vi berättar lite om oss själva och våra liv. Energikrävande vardagar, härliga barn, svårigheter, strategier, trötthet. Allt studsar runt i rummet. Det är vackert. Och rörande. Vackert att vi sitter där tillsammans, totala främlingar och hjälper varandra, försöker hjälpa våra barn i livet. Klipper och klistrar scheman för att ordna  upp dagarna. För att göra livet lite enklare. En värme rusar genom kroppen. 

Lördagsterapi

Min mamma har alltid varit urusel på att säga hej. Separationsångesten har gått att ta på. Det har varit väldigt många gånger som har varit väldigt jobbiga farväl. Jag har gjort allt för att det inte ska smitta av sig på mig. Det har lyckats. Ytligt. Utåt sett kan jag verka totalt oberörd, men inne i mig rusar obehag blandat med vemod och sorgsenhet. Jag gråter nästan alltid lite efter ett hejdå med ngn som jag bryr mig om. I min ensamhet när de inte ser. Det spelar ingen roll om andra omkring mig ser, bara inte de jag nyss sagt farväl till ser. Jag vill inte skicka med dem min ärvda separationsångest. Vill bryta cirkeln. 

Nyss skjutsade jag mamma och pappa till min kusin för att de skulle få skjuts hem efter 1 veckas hjälp med barnen. Jag sa leende hej och kramade dem. 4 minuter senare rann tårarna nerför kinderna i bilen. Och då och där var det kristallklart. En kall vinterdag när mamma var 13 år gick hennes pappa för att fiska som han brukar. Men just den dagen gick han genom isen och försvann ner under den hårda kalla isen med sin sparkstötting. Han kom aldrig hem igen. Det måste vara därför alla dessa hejdå är så jobbiga för henne. Kanske är hon själv medveten om det. Kanske inte. För mig blev det lika klart som ett syntest hos optikern idag iallafall. Och kanske kan jag genom den insikten bryta det på riktigt. Och sluta bäva mig för att säga hej då till just mamma. Och istället försöka gå henne till mötes i farvälet, men utan att känna ångest för att få hennes separationsångest vällande över mig. 

Den nya morgonen

Tassar upp på kalla knäppande golv. Klockan tickar med trygga steg framåt. Fåglarna kvittrar på baksidan så det ekar mellan husen. Solens strålar har nått den långa björkens kala kropp. Jag sitter uppkrupen i mitt favorithörn och njuter. Små kissnödiga stamp hörs. En liten hostning. Vi sätter oss tysta tillsammans i soffan. Äntligen hemma igen. 

Nu vet jag!

Efter 5 dagar på skrivkurs för fotografer vet jag vad jag ska göra med min blogg. Jag ska använda den för att hålla igång det skrivande jag nu kommit igång med! Så se fram på helt galna texter som kan handla om allt mellan himmel och jord!

#62

Sportlovsbarn hämtas hem från mamma och pappa. Jag är så otroligt tacksam att de fortfarande orkar ta hand om dem. Mina ungar är inte av den stillsamma sorten och att de fixar att ha dem är fantastiskt. Tack!

#61

Utan barn gick vi ut och käkade. Vill ni ha sjukt god och fräsch asiatisk mat? Gå till Farang. Så himmelska smaker. Vi bara satt och mmmmm-ade. Vi tog avsmakningsmenyn och mmmm-ade oss genom 9 rätter! Så vill ni ha riktigt god mat, gå till Farang! 

#60

En avfotograferad fotobokning är också en bild. Att fota av morgondagens jobb på torsdagskvällen är en klassiker.

#59

Den nya jobbdatorn krånglar. Då tar it-avdelningen över den....

#58

Träd VS stål. Trädet vinner. 

#57

Matjobb. De allra roligaste och allra jobbigaste. Allt ska med. Inte missa ngt. 

#56

Efter skridskoåkning var det härligt att sitta intryckt mot väggen på altanen och lapa sol. Och värme.

#55

Vi tog chansen medan snön fortfarande finns i hoodsen. Slalom regerar!

#54

Det blev en bild idag också...

#53

Flera har problem med sina grejer på jobbet....

#52

Joråsåatt. Icke roligt.

#51

Det är inte alltid kul att jobba sent. En liten tröst är dock utsikten längs kajen. 

#50

Trångt på pendeln. 

#49

Så kom solen fram. Så efterlängtad! Hårt ljus som ger hårda långa skuggor. 

#48

Löss. Så sjukt meningslösa kryp.

#47

Lördagar rivstartar med barnens träningar.

#46

Ibland när hjärnan fått jobba för högtryck är kylan och dimman en befrielse att komma ut i. 

#45

När det inte finns någon täckning på mobilen och inte ngr gatuljus är det bara att hoppas att minnet från när jag kollade adressen innan jag lämnade jobbet inte sviktar.

#44

På väg till jobbet med Ebba Grön i lurarna.

#43

Vab. Vi utnyttjade tiden t att laga trasigt favorithalsband. 

#42

Rotar bland gamla grejer och hittade belöningsboken. Tänker att tiden går, olika svårigheter övervinns med olika strategier. 

#41

Ibland ser man former. Ibland inte.

#40

Vinterfailen är ett faktum.

#39

Att tvätta bilen var faktiskt ROLIGT tyckte killarna!

Men hörrni

Vad ska jag göra av bloggen? Jag både vill ha den kvar och inte. Livet snurrar på så tiden finns inte. Eller jag prioriterar inte riktigt bloggen. Jag är ny medlem i en bokklubb, barnen fyller år, har gått upp i arbetstid... Nej. Bloggen hamnar inte överst på listan. Det blir ett dåligt samvete som bara gnager. Ska försöka komma ikapp med fotoutmaningen. Bilderna finns i mobilen. Har inte missat en dag. Kanske det blir idag. Kanske.

#38

Premiär. 2014 års första cykeltur. Man får ju se fördelarna m en kass vinter.

#37

Tycker du gjort en kass insats i år vintern. En ynklig månad. Var det allt du gav oss i snöväg? Tttttttt. Patetiskt. 

#36

Sedan var semestern slut. Och dags att komma tillbaka till trafikhelvete. Tack för den verklighetschecken efter 6 timmars bilkörning.

#35

Avslutning på skidskolan. Diplom och Valle-tatueringar. Fint som snus.

#34

En ny slalomfantast är född! Ungarna älskar att åka! Vi fick släpa hem dem vilt protesterande. Eller så körde vi tills liftarna stängde. Äta var överflödigt tyckte de. Jisses vilken tur jag har som har fått 2 barn som bara älskar att vara i fjällen!

#33

Så blev det fint väder.

#32

Ibland kan det vara dimmigt på toppen. Jag skrattade för mig själv när jag körde ner i Pers. Det var bara vitt vitt vitt. Inga konturer på snön. Inga kontraster. Löjligt mycket dimma. När vi skulle åka tillbaka såg vi knappt var  backen började... 

#31

Fantastiskt fint. Men nästan omöjligt att åka slalom i detta väder. 

#30

När vi kom upp på toppen var det bibliskt ljus. Ni vet sånt som tar andan ur en. 

#29

Ljusdal, bandystaden. På väg norrut för en weekend med 7 tjejer. 

#28

Blåsten biter. Viken har snart frusit. 

#27

Jag funderade på vad som skulle bli dagens bild. Sen hörde jag ngt konstigt ljud ute i hallen typ. Det lät som en leksaksbil som gasade. Jag hoppade ur soffan och gick mot ljudet. Nää. Inget. Fast jo, det lät ju. Blicken lyftes från golvet till... Väggen. Och ett gökur. Med en liten motorcykel som kör ut och gasar varje timme..?!?!!! Mannen överraskade med en mc-klocka! Och så var den där, den självklara dagens bild! Fin va? Matchar bra m nya bordet! Vad tycker ni?

#26

På måndagar börjar jag 10. Precis lagom sent för att inte hinna träna på gymet. Precis lagom för en långpromenad. Så varje måndag knallar jag årstaviken runt. Igår blåste det och var jättekyligt om kinderna. Men väldigt härligt att andas in och ut.

Nytt

Se där! Ett nytt bord och ngr stolar vi rotade fram längst bak i garderoben. Jag är mkt nöjd m kortare mindre bord! Mellanskillnaden mellan sålt och nytt bord blev 400 spänn. Inte illa pinkat!

#25

Roligast idag. Att ligga ovanpå ikeakartonger när jag körde vagnen. Så lite, så mkt skratt.

#24

Jag tror det här var det bästa idag. Mamman som har öppet mål. Sekunden efter blir det 9-8 till barnen.

#23

Varför står alla medmänniskor helt packade som små makrillar i en sardinburk vid dörrarna och inte går och ställer sig i gången istället när det är överfullt på pendeln? De måste jag ha ngn hemlig vinterkräksjukedröm när de hellre vill stå så än att stå i en luftig gång. Eller så är de extremt korkade och lata. Vad tror ni?

#22

Ni vet ibland kan det bli lite fel när man tänker. Jag tänkte att det skulle vara fint att få det lite nytt i köket. Att byta ut vårat 9 år gamla stora köksbord till ngt nytt mindre. Så jag lade ut det på blocket. Och döm av min förvåning när ngn helt plötsligt köpte det! 2 dagar. Sedan var det borta! En köpare kom och hämtade det bara så där i söndags. Det går väl bra! tänkte jag. Vi har ju ett stort bord i vardagsrummet! Vaddå? Men nu när det är tomt här så är det inte lika enkelt och framförallt kul som jag trodde att springa framochtillbaka för att hämta saker som vi glömt och duka av och på. Köper vi inget nytt i helgen kommer det inte bli förens i mitten på nästa månad. Och vi vet knappt vad vi letar efter. Så kan det gå om man tänker lite fel.

#21

Nästan varje jobbdag får jag komma hem till främlingar. De släpper in mig en liten stund i deras liv och berättar och visar saker för mig och min kollega. Idag hängde vi hemma hos en kock som lagade mat åt oss. 

#20

Jag fryser mer och mer. Det är bara ngn minusgrad ute. Men jag tycker det känns som -15. Minst. Blir genomkall, blir knappt varm, blir genomkall osv osv. Tack för att det iaf är 23 grader inne hos oss.