Nu flyttar jag!

Jag har bestämt mig för att köra en sväng till med bloggandet. Nu finns jag på annazoila.wordpress.com istället. Hoppas ni som fortfarande kommer in här då och då hänger med! :-D

Jag och min mage

Låt mig berätta om min mage. Den har varit osamarbetsvillig sedan jag var runt 20-21 sådär. Eller längre egentligen. Det började på högstadiet. Men då var det inte lika jobbigt som nu. Eller så har jag bara förträngt det. 

Jag har en väldigt konstig mage. I början var det troligtvis en bakterie som heter helicibacter pyloris som spökade. Den följde med mig från Ecuador. Fick en dunderkur som slog ut hela tarmfloran sedan var den borta. Men jag har fortfarande haft ont i magen. Oftast på helger. Typiskt. 

För ngr år sedan sa ngn när jag berättade om det: "Det låter ju som de som har gjort en operation och förminskat magsäcken." Jag hmm-ade och brydde mig inte så mkt för jag hade ont just så. Magläkaren har gett mig Losec och det har inte hjälpt. Det enda som hjälper är två alvedon och akut sömn. Detta händer nämligen när jag får ont:

-Får extremt ont i magen. Mitt i magen. 

-Värken sträcker sig i värsta fall ända ut i ryggen så den liksom krampar. 

-Får frossa. Helst måste jag ligga under filt/täcke med flera lager kläder på.

-Blir så sjukt trött att jag måste akut sova. 

-När det värsta av värken gått över blir jag extremt törstig. 

Allt sker ganska direkt efter jag ätit. Oftast är det efter frukosten. Jag har tagit bort grej efter grej som jag trott varit orsaken; juice, rostat bröd, ägg, te, mjölk... Äter numera max 1,5 Wasa husman med en skiva ost på samt en tallrik blåbär m havredryck eller en portion havregrynsgröt men då med bara 1 knäckemacka. Vilket är rätt knäckande då jag älskar frukosten. 

Nu på senaste tiden har jag tänkt på vad hon sa för ngr år sedan. Googlade och hittade dumpning. Och det stämmer till punkt och pricka på mig. Men svårigheten att veta hur mkt mat som är lagom eller för mycket är stor. Nästan varje helg får jag ont i magen. Och får jag det är oftast halva dagen förstörd. Flera timmar går åt till återhämtning. Viktiga timmar som jag hellre hade bara vilat på eller gjort ngt annat som träna, handla, varit ute i skogen med barnen. Allt annat än att vara totalt däckad i sängen eller på soffan. Efteråt tar det oftast t dagen efter innan jag kan äta normalt igen. Dessutom. 

Jag vet att detta är ett litet problem, men ändå väldigt jobbigt när livet blir så påverkat av det. Dessutom verkar det som om man bara får acceptera skiten. I allafall låter det så på min magläkare. Vilket är väldigt irriterande. 

Just nu ligger jag under värmefilten och försöker återhämta mig. Ännu en dag åt skogen....

Tid att sörja

Idag köpte jag ett hjärta. Ett hjärta jag ska lägga på Annas gravplats imorgon. Sedan jag fick reda på att hon dött har jag stängt in den så gott jag kunnat. Sorgen. Den har överbemannat mig en gång. Men jag har varit tvungen för att orka. Orka jobba med det där nya roliga som jag gjorde nu hela våren. Sedan kom sommaren och jag orkade inte sörja. Men imorgon ska jag göra det. Helt själv ska jag gå dit. Jag ska låta alla tankar, minnen och känslor komma fram. Jag ska våga och orka tänka på det med mig själv. Jag längtar efter det men är lite rädd för vad som ska komma. Men det måste ut. Jag vet det. Jag har gläntat på det då och då men allt har svindlat när jag börjar känna efter. 

Men först ska jag träffa hennes familj. Hennes barn. Och det kommer ta på krafterna att inte vara ledsen då. Att försöka glädjas av att se dem igen. Att försöka trycka undan att sist vi sågs var det också sista gången jag träffade Anna. Fuck cancer. Fuck U so fucking very much. 

Högpresterande

Just nu hållet jag på med ett projekt som jag blivit handplockad till. Jag blev handplockad för att jag är flexibel, snabb och fortfarande har en hyfsat hög nivå på bildkvalitén trots snabbheten. Jag har alltid jobbat på ett sådant sätt att jag setts som snabb. Mycket har jag att tacka mina första 6 år på dagstidning där jag hela tiden (varje dag)jobbade mot deadline och tyckte det var roligt. Det var som en lite tävling mot mig själv varje dag. "Hinner jag? Om jag åker om 5 minuter, hinner jag få in bilderna om 60 minuter då?" Det var hela tiden en beräkning av vad jag klarade. Att kunna se hur mkt tid det tog att köra, framkalla filmen(!!!) och sedan scana in och photoshopa dem. Jag blev väldigt bra på det under de sex åren jag jobbade där. När jag sedan bytte jobb till en veckotidning var det ju helt annorlunda. Jag tyckte kollegorna jobbade som sniglar. Allt gick i slowmotion. Många gick och höll på jobben i en vecka för att sedan vara onåbara pga stress inför deadline. Jag såg och bestämde mig för att aldrig bli likadan. Jag gjorde upp mitt eget sätt i huvudet och lät aldrig ngt jobb ligga och "skvalpa" (vänta). När jag gick hem var alla jobb inne. Så har jag fortsatt jobba. I början var det för att jag, om jag inte trivdes, skulle kunna snabbt börja på dagstidning igen utan att slammat igen fullständigt. Nu finns det inget annat. Jag har alltid lyckats göra många jobb för jag har det där sättet att tänka. Att kunna avgöra hur mkt tid saker tar och får ta. Jag tror det är en minigåva, iaf på mitt jobb. Det finns ju även nackdelar med att jobba så. Det tar på energin. Men det ger också möjligheter till tex högre lön och att få vara med i helt nya historiska projekt. Och det är lätt att bränna ut sig. Speciellt när det är mycket som kräver energi privat också. Då fungerar det inte. Senast 2011. Så jag vet att jag måste tänka mig för. Inte jobba för mycket. Vilket är sjukt svårt när allt dessutom är så himla kul och jag får så mycket konstruktiva åsikter av chefer som annars inte säger ngt om det jag gör. Så mycket jobb som jag gjort den senaste månaden har jag aldrig gjort. Det som är mest energikrävande förutom att vara ensam ansvarig för alla bilder och bildidéer är att vara med och komma på alla jobb. Att varje vecka börja från inget och sedan fylls den med snygga bilder och bra innehåll. Jag skriver och fotar. Åker helt själv ut på jobb. Har ett helt annat ansvar. Det är så fantastiskt roligt. Och samtidigt såenergikrävande. Men det ger också energi. En jävla kick är det. Därför blir jag glad när min gudmor påminner mig om att jag är faktiskt extra känslig. Att jag lätt bränner ut mig. Att jag måste komma ihåg att vila. Att jag ger mig återhämtning varje dag. Det är så lätt att bli fartblind. Så fr.o.m. i måndags sover jag ca 40 min på soffan när jag kommer hem. Och jag märker att den där insomnian som jag hade de tre första veckorna börjar släppa. Jag vaknar inte 04 och kan inte sova den här veckan. Jag sover iaf till 05.30. Vilket är normal tid f mig. Men jag får verkligen passa mig. Oavsett hur högpresterande jag kan vara så ligger gränsen till utbrändhet där och lurar på mig. Men Gud vad roligt jag har på jobbet just nu. Så mycket ansvar och så mycket roliga fotograferingar. Jag är så glad att de valde just mig. 

Fuck cancer

Min vän. Min fina vän. Min älskade vän.  Dina fina pliriga bruna ögon. Ditt intelligenta sätt att vara. Din yvighet och din stilsäkerhet. Jag fick alltid kramp i kinderna av skratt när jag var med dig. Din humor så annorlunda och intelligent. Hela du så vacker som en älva. Samtidigt så jordemoderlig. 

Att jag aldrig mer kommer få kramp i kinderna av dina skämt gör att det hissnar för mig. Det går inte att andas när jag tänker på det. Det gör fysiskt ont i lederna när jag tänker på det. Sedan tänker jag på allt det vi ändå gjorde under de 20 åren vi kände varandra. Och ler. Alla de gånger du tvingade mig vara din modell när vi pluggade foto. När vi kollade på Bridget Jones dagbok 5 gånger på en långhelg. När jag fick Inti och det var så självklart att du skulle vara hans gudmor. Den sena augustinatten när vi rodde ut på sjön och sjöng sånger under månen. När vi gick på sainsburys och köpte mat till de lammfrikadellerna vi sedan lagade tillsammans. Eller när du nyss köpt hus och vi slet loss heltäckningsmattan för att kolla om det fanns vackra trägolv under. 

Eller när vi drog fram solstolarna till boden vid Sjösala för att få sitta en liten stund själva och prata om var vi var i livet. 

Det var den sista gången jag fick träffa dig. Det var den sista dagen på sommaren för mig. Du vände dig om i båten och vinkade på ett sätt bara du kunde. Du log. Dina kinder var rosiga som de så lätt blev. Dina ögon pliriga och kloka. Bilden jag ser framför mig är drömskt vacker. Den dagen tog jag inte en enda bild. Jag önskar så att jag hade haft kamera med mig så jag hade haft bilder från den dagen. Men jag visste inte. Anade inte. Kunde aldrig tro att det var den sista gången jag såg dig. 

Anna, min fina Anna. Jag kommer sakna dig så länge jag lever. 

Löpare

För några år sedan var springa en omöjlighet. Jag kunde inte ens springa mellan tre lyktstolpar utan att jag trodde jag skulle dö. Idag springer jag absolut inte långt, men det blir iaf 3-4 km som minst. Som mest har jag sprungit typ 8 km. Försöker att springa varje tisdag. Ikväll orkade jag ut och springa. Mitt andra pass på fyra dagar. Det går inte fort, men ändå. Jag orkar. Kan till och med tycka det är lite härligt. Lite. Pyttelite. Iaf. Målet är att orka springa en mil. Skitsamma på vilken tid. Bara att klara av det. Efter den dagen får jag börja bry mig om tiden. Men applåd till mig som springer längre än 60 meter.

Ibland

Ibland vill jag bara lägga mig ner och lyssna på Sophie Zelmani och titta in i ett värme ljus. Just nu är det så. Mitt mål är det idag. Vägen dit känns lång. För jag känner också att jag inte kan göra det förrän det ser hyfsat okej ut i huset. En sån dag också. Kan bara sluta i irritation. 

Skapa

Ibland är det som balsam f själen. Har börjat lagt in planerad pysseltid. Behövs.

Släkten är värst?

Den där SD-"kompisen" jag träffade på träffade jag genom en släktings facebooksida. Idag insåg jag att min släkting avfacebookat mig. Likaså gjorde hens syskon tidigare i år. Ser på deras föräldrars FB att de också lägger ut muslimkritiska länkar (om jag ska vara snäll, och det vill jag ju vara så skriver jag muslimkritiska). Den som avfacebookade mig nyss har en partner från Thailand. Jag förstår inte för mitt liv hur hen kan tycka SD är ett vettigt parti som delar in människor i vi och de. Vad är det som säger att SD inte kommer att börja jaga andra folkgrupper också? Jag fattar inte. Hur som. Tråkigt att en känner folk som inte tänker längre än näsan räcker. Som inte kan se ett bredare perspektiv. Synd att en är släkt med de som skulle behöva titta upp och se sig omkring.

Fördomar

Jag har fördomar. Som alla andra tyvärr. Trist när de slår in. I dag råkade jag snubbla över att en gammal "kompis" fr hembyn är ordförande f SD i en hyfsat stor mellansvensk stad. När vi var små var han alltid osäker. Vågade inte ta ögonkontakt och behövde alltid hävda sig. Smal och spjonglig med lite för stort huvud. Ögonfransarna var långa och svepte ögonen som inte riktigt vågade titta uppåt. Så fort han sa ngt rosade kinderna sig. Precis just så är mina fördomar om SD-anhängare. Män som var osäkra när de var små och som aldrig riktigt lyckades få grepp om den egna självkänslan när de växte upp. Flackande blickar och som gömmer sin osäkerhet bakom tatueringar. Kaxighet som de egentligen inte kan stå för. Och för att gömma sin egen osäkerhet och för att säkra sin egna sociala ställning måste trycka till andra så de inte själva blir avslöjade med vem de egentligen är.
Jag blev inte förvånad när jag fattade hur läget låg.  Jag fnissade för mig själv för det var ju så självklart att han blivit med i SD. Samtidigt som jag blev ledsen för hans skull. Att han inte lyckades hitta sin självkänsla då när vi var små hemma i byn.

Första dagen

Trots en riktig skitdålig start imorse tror jag skolans första dag blev bra. Keiru började i ettan i en ny skola med nya fröknar och kompisar. Inte helt enkelt, men det verkar som om han fick en ny kompis första dagen faktiskt. Och Inti började fyran. I ny skolbyggnad, med ny fröken och delvis nya kompisar. Han har med sig sin allra bästa kompis och det hjälper ju mycket. Dessutom verkar Inti återigen ha turen att få en superlärare. Vi var ju så ledsna över att få släppa hans förra, men jag tror ta mig tusan den här är minst lika bra! Vi hade ett möte med henne förra veckan och hon lyssnade och hörde oss. Det kändes verkligen jättebra. I år har han ju ingen resurs och det känns lite svajjigt, men går det så går det. Går det inte så kommer jag verkligen slåss för att han ska få en ny. Men inte annars. Kan inte oroa mig i förtid för ngt som kanske inte inträffar. Det har jag inte råd med rent energimässigt. Äter omeprazol ju f att fixa allt i början ... Imorgon är en ny dag. Hoppas på en bättre start på dagen så kanske den blir bättre.

Frihetsljud

Imorgon börjar det igen. Då trycker vi på vardagsknappen. Gå upp duscha, förbereda frukosten, väcka barnen, se till att de går upp, se till att de äter, se till att kläder sitter på, se till att tandborsten används, ut genom dörren, skynda skynda skynda. Lämna barnen, skynda skynda skynda. Ut till bilen, hem med bilen, ut genom dörren, till bussen, skynda skynda skynda. Av bussen, på pendeln, av pendeln gå skogspromenad t jobbet men stegen skriker skynda skynda skynda. In på jobbet hämta bilnyckel och kamera, skriva ut adressen, gå till bilen, skynda skynda skynda. Sedan jobba jobba jobba. Kolla på klockan. De väntar hemma. Skynda skynda skynda. 

Allt jag hör ikväll när jag svettas ner efter löpturen är syrsornas ihärdiga sjungande, de prasslande bladen, sommarlediga barn som leker skiten ur det sista av årets ledighet. Doften av gammal sommar och ny höst blandas med grillos. Allt det är frihet. Och imorgon är den slut. 

Hösten och livet

Okej. Nu börjar det igen. Vardagen med jobb, skola, läxor, skjutsa, hämta, laga mat..... Äter omeprazol i förebyggande syfte. Hur får ni ihop det jämt? För mig går det knappt runt ibland. Har ett skitschema som gör att jag är borta två och en halv kväll från familjen. Totalt värdelöst. Ska livet vara så? Vad ska jag göra? Gå ner i tid? Det kostar rejält m pengar, men det är kanske värt det. Sista halvåret innan det är försent. Det är mkt när en, som jag, har anhöriga med adhd. Lite extra energi som går till konflikter, extra stöttning, och extra tjat (påminnelser). Jag orkar. Men det är verkligen på gränsen till vad jag VILL stå ut med. Blir det bättre med mer ledig tid? Eller blir det likadant fast på ett annat sätt? Jobbet vägrar att förhandla om tiderna. Det är låst. Den vägen går inte. Jag vet inte. Vet att jag nu medan jag orkar ska göra mat och frysa in till alla dagar då jag vet jag inte kommer orka tänka på tråkig mat. Köttbullar, köttfärssås, pannkakor... Korvstoroganoff. Inte SÅ rolig mat, men ändå vet jag att de kommer hjälpa mig hålla nosen över ytan i höst ngr dagar iaf. Hur mkt jobbar ni? Mina dagar ser ut såhär:

Måndag: 10-18

Tisdag: 9-15

Onsdag: 9-20.30

Torsdag: 9-20

Fredag 8-14.30

Har ca 1 h restid till och från jobbet, ibland 30 min på kvällarna då jag oftast kan ta hem jobb-bilen. Men visst är det ett sopschema? Skitschema helt enkelt. 

Ring klocka, ring

Att svenska kyrkan i Jönköping idag lät klockorna ringa för fara en timme när nazisterna gick på gatorna gör mig rörd. Samtidigt blir jag extremt illa berörd och otroligt ledsen över att nazistkängor klampar på våra gator, dina och mina, år 2014. Sist kyrkklockorna i Sverige ringde för fara var 1939. För 75 år sedan, inte ens en mansålder bort. Och vi verkar redan glömt vår historia. Nazismen som sållade bort människor pga religion, hudfärg och sexuell läggning. Nazismen som sållar bort människor pga religion, hudfärg och sexuell läggning. Nazismen som gasade ihjäl och mördade över 6 miljoner medmänniskor. Nazismen som vill att alla utlänningar som kommit till Sverige efter 1975 ska skickas tillbaka( jag kom 1975, så jag har "tur". Jag verkar få stanna.) Det är alltså människor med dessa åsikter som idag hade tillåtelse att marschera genom Jönköping. Jag förstår varför kyrkklockorna ringde idag. Jag ryser av både välbehag av svenska kyrkans handling och av rädsla för den samtid jag lever i.

Ngt vackert

Vi sitter där tillsammans. Helt främmande för varandra. Men ändå så mycket gemensamt. Det gula hårda ljuset träffar våra ansikten. Mörka skuggor och påsar under ögonen skymtar förbi. Ögon möts i tyst samförstånd. Vi är alla trötta föräldrar till barn med adhd. Vi börjar trevande prata. Erfarenheter känns igen, huvuden nickar instämmande när vi berättar lite om oss själva och våra liv. Energikrävande vardagar, härliga barn, svårigheter, strategier, trötthet. Allt studsar runt i rummet. Det är vackert. Och rörande. Vackert att vi sitter där tillsammans, totala främlingar och hjälper varandra, försöker hjälpa våra barn i livet. Klipper och klistrar scheman för att ordna  upp dagarna. För att göra livet lite enklare. En värme rusar genom kroppen. 

Lördagsterapi

Min mamma har alltid varit urusel på att säga hej. Separationsångesten har gått att ta på. Det har varit väldigt många gånger som har varit väldigt jobbiga farväl. Jag har gjort allt för att det inte ska smitta av sig på mig. Det har lyckats. Ytligt. Utåt sett kan jag verka totalt oberörd, men inne i mig rusar obehag blandat med vemod och sorgsenhet. Jag gråter nästan alltid lite efter ett hejdå med ngn som jag bryr mig om. I min ensamhet när de inte ser. Det spelar ingen roll om andra omkring mig ser, bara inte de jag nyss sagt farväl till ser. Jag vill inte skicka med dem min ärvda separationsångest. Vill bryta cirkeln. 

Nyss skjutsade jag mamma och pappa till min kusin för att de skulle få skjuts hem efter 1 veckas hjälp med barnen. Jag sa leende hej och kramade dem. 4 minuter senare rann tårarna nerför kinderna i bilen. Och då och där var det kristallklart. En kall vinterdag när mamma var 13 år gick hennes pappa för att fiska som han brukar. Men just den dagen gick han genom isen och försvann ner under den hårda kalla isen med sin sparkstötting. Han kom aldrig hem igen. Det måste vara därför alla dessa hejdå är så jobbiga för henne. Kanske är hon själv medveten om det. Kanske inte. För mig blev det lika klart som ett syntest hos optikern idag iallafall. Och kanske kan jag genom den insikten bryta det på riktigt. Och sluta bäva mig för att säga hej då till just mamma. Och istället försöka gå henne till mötes i farvälet, men utan att känna ångest för att få hennes separationsångest vällande över mig. 

Den nya morgonen

Tassar upp på kalla knäppande golv. Klockan tickar med trygga steg framåt. Fåglarna kvittrar på baksidan så det ekar mellan husen. Solens strålar har nått den långa björkens kala kropp. Jag sitter uppkrupen i mitt favorithörn och njuter. Små kissnödiga stamp hörs. En liten hostning. Vi sätter oss tysta tillsammans i soffan. Äntligen hemma igen. 

Nu vet jag!

Efter 5 dagar på skrivkurs för fotografer vet jag vad jag ska göra med min blogg. Jag ska använda den för att hålla igång det skrivande jag nu kommit igång med! Så se fram på helt galna texter som kan handla om allt mellan himmel och jord!

#62

Sportlovsbarn hämtas hem från mamma och pappa. Jag är så otroligt tacksam att de fortfarande orkar ta hand om dem. Mina ungar är inte av den stillsamma sorten och att de fixar att ha dem är fantastiskt. Tack!

#61

Utan barn gick vi ut och käkade. Vill ni ha sjukt god och fräsch asiatisk mat? Gå till Farang. Så himmelska smaker. Vi bara satt och mmmmm-ade. Vi tog avsmakningsmenyn och mmmm-ade oss genom 9 rätter! Så vill ni ha riktigt god mat, gå till Farang!