Fördomar

Jag har fördomar. Som alla andra tyvärr. Trist när de slår in. I dag råkade jag snubbla över att en gammal "kompis" fr hembyn är ordförande f SD i en hyfsat stor mellansvensk stad. När vi var små var han alltid osäker. Vågade inte ta ögonkontakt och behövde alltid hävda sig. Smal och spjonglig med lite för stort huvud. Ögonfransarna var långa och svepte ögonen som inte riktigt vågade titta uppåt. Så fort han sa ngt rosade kinderna sig. Precis just så är mina fördomar om SD-anhängare. Män som var osäkra när de var små och som aldrig riktigt lyckades få grepp om den egna självkänslan när de växte upp. Flackande blickar och som gömmer sin osäkerhet bakom tatueringar. Kaxighet som de egentligen inte kan stå för. Och för att gömma sin egen osäkerhet och för att säkra sin egna sociala ställning måste trycka till andra så de inte själva blir avslöjade med vem de egentligen är.
Jag blev inte förvånad när jag fattade hur läget låg.  Jag fnissade för mig själv för det var ju så självklart att han blivit med i SD. Samtidigt som jag blev ledsen för hans skull. Att han inte lyckades hitta sin självkänsla då när vi var små hemma i byn.