Fuck cancer

Min vän. Min fina vän. Min älskade vän.  Dina fina pliriga bruna ögon. Ditt intelligenta sätt att vara. Din yvighet och din stilsäkerhet. Jag fick alltid kramp i kinderna av skratt när jag var med dig. Din humor så annorlunda och intelligent. Hela du så vacker som en älva. Samtidigt så jordemoderlig. 

Att jag aldrig mer kommer få kramp i kinderna av dina skämt gör att det hissnar för mig. Det går inte att andas när jag tänker på det. Det gör fysiskt ont i lederna när jag tänker på det. Sedan tänker jag på allt det vi ändå gjorde under de 20 åren vi kände varandra. Och ler. Alla de gånger du tvingade mig vara din modell när vi pluggade foto. När vi kollade på Bridget Jones dagbok 5 gånger på en långhelg. När jag fick Inti och det var så självklart att du skulle vara hans gudmor. Den sena augustinatten när vi rodde ut på sjön och sjöng sånger under månen. När vi gick på sainsburys och köpte mat till de lammfrikadellerna vi sedan lagade tillsammans. Eller när du nyss köpt hus och vi slet loss heltäckningsmattan för att kolla om det fanns vackra trägolv under. 

Eller när vi drog fram solstolarna till boden vid Sjösala för att få sitta en liten stund själva och prata om var vi var i livet. 

Det var den sista gången jag fick träffa dig. Det var den sista dagen på sommaren för mig. Du vände dig om i båten och vinkade på ett sätt bara du kunde. Du log. Dina kinder var rosiga som de så lätt blev. Dina ögon pliriga och kloka. Bilden jag ser framför mig är drömskt vacker. Den dagen tog jag inte en enda bild. Jag önskar så att jag hade haft kamera med mig så jag hade haft bilder från den dagen. Men jag visste inte. Anade inte. Kunde aldrig tro att det var den sista gången jag såg dig. 

Anna, min fina Anna. Jag kommer sakna dig så länge jag lever. 

Löpare

För några år sedan var springa en omöjlighet. Jag kunde inte ens springa mellan tre lyktstolpar utan att jag trodde jag skulle dö. Idag springer jag absolut inte långt, men det blir iaf 3-4 km som minst. Som mest har jag sprungit typ 8 km. Försöker att springa varje tisdag. Ikväll orkade jag ut och springa. Mitt andra pass på fyra dagar. Det går inte fort, men ändå. Jag orkar. Kan till och med tycka det är lite härligt. Lite. Pyttelite. Iaf. Målet är att orka springa en mil. Skitsamma på vilken tid. Bara att klara av det. Efter den dagen får jag börja bry mig om tiden. Men applåd till mig som springer längre än 60 meter.

Ibland

Ibland vill jag bara lägga mig ner och lyssna på Sophie Zelmani och titta in i ett värme ljus. Just nu är det så. Mitt mål är det idag. Vägen dit känns lång. För jag känner också att jag inte kan göra det förrän det ser hyfsat okej ut i huset. En sån dag också. Kan bara sluta i irritation. 

Skapa

Ibland är det som balsam f själen. Har börjat lagt in planerad pysseltid. Behövs.

Släkten är värst?

Den där SD-"kompisen" jag träffade på träffade jag genom en släktings facebooksida. Idag insåg jag att min släkting avfacebookat mig. Likaså gjorde hens syskon tidigare i år. Ser på deras föräldrars FB att de också lägger ut muslimkritiska länkar (om jag ska vara snäll, och det vill jag ju vara så skriver jag muslimkritiska). Den som avfacebookade mig nyss har en partner från Thailand. Jag förstår inte för mitt liv hur hen kan tycka SD är ett vettigt parti som delar in människor i vi och de. Vad är det som säger att SD inte kommer att börja jaga andra folkgrupper också? Jag fattar inte. Hur som. Tråkigt att en känner folk som inte tänker längre än näsan räcker. Som inte kan se ett bredare perspektiv. Synd att en är släkt med de som skulle behöva titta upp och se sig omkring.

Fördomar

Jag har fördomar. Som alla andra tyvärr. Trist när de slår in. I dag råkade jag snubbla över att en gammal "kompis" fr hembyn är ordförande f SD i en hyfsat stor mellansvensk stad. När vi var små var han alltid osäker. Vågade inte ta ögonkontakt och behövde alltid hävda sig. Smal och spjonglig med lite för stort huvud. Ögonfransarna var långa och svepte ögonen som inte riktigt vågade titta uppåt. Så fort han sa ngt rosade kinderna sig. Precis just så är mina fördomar om SD-anhängare. Män som var osäkra när de var små och som aldrig riktigt lyckades få grepp om den egna självkänslan när de växte upp. Flackande blickar och som gömmer sin osäkerhet bakom tatueringar. Kaxighet som de egentligen inte kan stå för. Och för att gömma sin egen osäkerhet och för att säkra sin egna sociala ställning måste trycka till andra så de inte själva blir avslöjade med vem de egentligen är.
Jag blev inte förvånad när jag fattade hur läget låg.  Jag fnissade för mig själv för det var ju så självklart att han blivit med i SD. Samtidigt som jag blev ledsen för hans skull. Att han inte lyckades hitta sin självkänsla då när vi var små hemma i byn.

Första dagen

Trots en riktig skitdålig start imorse tror jag skolans första dag blev bra. Keiru började i ettan i en ny skola med nya fröknar och kompisar. Inte helt enkelt, men det verkar som om han fick en ny kompis första dagen faktiskt. Och Inti började fyran. I ny skolbyggnad, med ny fröken och delvis nya kompisar. Han har med sig sin allra bästa kompis och det hjälper ju mycket. Dessutom verkar Inti återigen ha turen att få en superlärare. Vi var ju så ledsna över att få släppa hans förra, men jag tror ta mig tusan den här är minst lika bra! Vi hade ett möte med henne förra veckan och hon lyssnade och hörde oss. Det kändes verkligen jättebra. I år har han ju ingen resurs och det känns lite svajjigt, men går det så går det. Går det inte så kommer jag verkligen slåss för att han ska få en ny. Men inte annars. Kan inte oroa mig i förtid för ngt som kanske inte inträffar. Det har jag inte råd med rent energimässigt. Äter omeprazol ju f att fixa allt i början ... Imorgon är en ny dag. Hoppas på en bättre start på dagen så kanske den blir bättre.

Frihetsljud

Imorgon börjar det igen. Då trycker vi på vardagsknappen. Gå upp duscha, förbereda frukosten, väcka barnen, se till att de går upp, se till att de äter, se till att kläder sitter på, se till att tandborsten används, ut genom dörren, skynda skynda skynda. Lämna barnen, skynda skynda skynda. Ut till bilen, hem med bilen, ut genom dörren, till bussen, skynda skynda skynda. Av bussen, på pendeln, av pendeln gå skogspromenad t jobbet men stegen skriker skynda skynda skynda. In på jobbet hämta bilnyckel och kamera, skriva ut adressen, gå till bilen, skynda skynda skynda. Sedan jobba jobba jobba. Kolla på klockan. De väntar hemma. Skynda skynda skynda. 

Allt jag hör ikväll när jag svettas ner efter löpturen är syrsornas ihärdiga sjungande, de prasslande bladen, sommarlediga barn som leker skiten ur det sista av årets ledighet. Doften av gammal sommar och ny höst blandas med grillos. Allt det är frihet. Och imorgon är den slut. 

Hösten och livet

Okej. Nu börjar det igen. Vardagen med jobb, skola, läxor, skjutsa, hämta, laga mat..... Äter omeprazol i förebyggande syfte. Hur får ni ihop det jämt? För mig går det knappt runt ibland. Har ett skitschema som gör att jag är borta två och en halv kväll från familjen. Totalt värdelöst. Ska livet vara så? Vad ska jag göra? Gå ner i tid? Det kostar rejält m pengar, men det är kanske värt det. Sista halvåret innan det är försent. Det är mkt när en, som jag, har anhöriga med adhd. Lite extra energi som går till konflikter, extra stöttning, och extra tjat (påminnelser). Jag orkar. Men det är verkligen på gränsen till vad jag VILL stå ut med. Blir det bättre med mer ledig tid? Eller blir det likadant fast på ett annat sätt? Jobbet vägrar att förhandla om tiderna. Det är låst. Den vägen går inte. Jag vet inte. Vet att jag nu medan jag orkar ska göra mat och frysa in till alla dagar då jag vet jag inte kommer orka tänka på tråkig mat. Köttbullar, köttfärssås, pannkakor... Korvstoroganoff. Inte SÅ rolig mat, men ändå vet jag att de kommer hjälpa mig hålla nosen över ytan i höst ngr dagar iaf. Hur mkt jobbar ni? Mina dagar ser ut såhär:

Måndag: 10-18

Tisdag: 9-15

Onsdag: 9-20.30

Torsdag: 9-20

Fredag 8-14.30

Har ca 1 h restid till och från jobbet, ibland 30 min på kvällarna då jag oftast kan ta hem jobb-bilen. Men visst är det ett sopschema? Skitschema helt enkelt. 

Ring klocka, ring

Att svenska kyrkan i Jönköping idag lät klockorna ringa för fara en timme när nazisterna gick på gatorna gör mig rörd. Samtidigt blir jag extremt illa berörd och otroligt ledsen över att nazistkängor klampar på våra gator, dina och mina, år 2014. Sist kyrkklockorna i Sverige ringde för fara var 1939. För 75 år sedan, inte ens en mansålder bort. Och vi verkar redan glömt vår historia. Nazismen som sållade bort människor pga religion, hudfärg och sexuell läggning. Nazismen som sållar bort människor pga religion, hudfärg och sexuell läggning. Nazismen som gasade ihjäl och mördade över 6 miljoner medmänniskor. Nazismen som vill att alla utlänningar som kommit till Sverige efter 1975 ska skickas tillbaka( jag kom 1975, så jag har "tur". Jag verkar få stanna.) Det är alltså människor med dessa åsikter som idag hade tillåtelse att marschera genom Jönköping. Jag förstår varför kyrkklockorna ringde idag. Jag ryser av både välbehag av svenska kyrkans handling och av rädsla för den samtid jag lever i.