50/50

I flera månader har vi oroat oss. Till och med varit beredda på att flytta. Kollat på hus, gett bud. Skambud dock. Men ändå. För till hösten ska vårat område få en egen skola. Jippie borde den normala reaktionen vara. Men med ett barn som har adhd är detta en mardröm. Nya "kompisar"(som han inte fungerade med i förskoleklass och som var en del av varför vi bytte klass). Ny miljö och nya lärare. Inte alls ultimat utgångsläge om man har adhd. Faktiskt tvärtom. Inte heller roligt om det ena barnet som retats och halvt om halvt mobbats i tre månader måste återigen börja om. Visserligen med kompisar han gillar och känner. Men ändå. Vi visste inte om den nya skolan när vi sökte för Keiru. Ville bara ha samma fina skolmiljö som f Inti. Sedan i september kom chocken. Ny skola blir klar t 2015 MEN alla måste börja redan t hösten 2014 i baracker. Som sagt, vi har blött och stött detta framochtillbaka. Försökt se lösningar från alla håll och kanter. Ett resultat är att gubbarna lägger golv i huset i skrivande stund. Vi har mailat rektor och klassföreståndare för att få dispans. Framförallt för barnet med adhd. Rektor visade på att inte ta oss riktigt på allvar, nya mail skickades mellan oss. Idag kom besluten. Och det blev 50-50. Barnet med ADHD får stanna tackochlov med sina kompisar och med en miljö han känner till. Det andra barnet måste börja i den nya skolan till hösten. Så lite tyngd har fallit från våra själar. Men hur gör vi nu? Flyttar, stannar? Låter barnet som vi pushade till en helt ny klass i höstas få börja om igen i höst? Ja herregud. Att slippa gå vidare till högre instanser med ett barn är ju så sjukt skönt. Men samtidigt så himla tungt att berätta för det andra barnet. Om vi ens gör det. Tills vi beslutat vad vi ska göra. Flytta eller stanna. Men en halv seger är ändå en seger. Och ett halvt nederlag är också ett nederlag.