Allt känns helt plötsligt så futtigt

Jag känner en frustration över hur det ser ut hemma. Kläder överallt, smuts på golvet. Gästrummet som är så stökigt. Vårlökar som behöver planteras. Kläder som ska in i skåp. Jävla skit. Var ska jag börja? Istället för att börja någonstans börjar jag surfa. Och hamnar hos Sverigesradios korre Cecilia Uddéns reportage från Alexandria. Om alla människor som försöker fly från inbördeskriget i Syrien i båtar. Båtar som mitt i mörka natten är för fullt lastade av desperata människor. Som börjar ta in vatten. Som kantrar. Och istället för att flykten blir en början på ett bättre liv blir det slutet på livet. Där i den svarta natten förs en kamp mellan liv och död. Det är vidrigt att höra berättelserna. Mammor som måste ge upp sina barn i vattnet. Barn som flyter på sina döda föräldrar för att överleva. Tårarna rinner i floder på mina kinder. Frustrationen och tacksamhet över att ha ett så bra liv växlar. Jag har ett hem. Mina barn lever. Min man lever. Jag lever. Helt plötsligt känns allt så futtigt. Och jag sjunker ännu mer in i soffan och känner en enorm matthet. Och tacksamhet. Det är enormt jobbiga reportage från Alexandria. Men orka lyssna. Och var stolt över att vi i Sverige tar mot flyktingar. http://m.sverigesradio.se/artikel/5681322?programId=83 och

http://m.sverigesradio.se/artikel/5682578?programId=83