2013-09-12
Social
Pratade m ngr fotokollegor i veckan om huruvida vi är sociala efter jobbet. Alla kände vi oss osociala. Varje dag sitter vi med olika människor i bilar på väg ut på jobb i flera timmar. Ibland är det gamla kollegor, men ofta är det nya vikarier som vi åker med i bilarna. Ofta tar resorna enkel väg 45-80 minuter. Vilket gör det hemskt konstigt att sitta axel mot axel med en människa jag inte känner i flera timmar. Sedan är det in på redaktionen för att göra bilder och sedan ut med ngn ny igen. Och däremellan träffa ytterligare en okänd människa som vi ska lyssna på och prata med i ytterligare en timme. Så när jag tänker på det är det inte konstigt att jag nästan aldrig längtar efter att vara social på min lediga tid utan tycker det räcker mer än väl med att umgås med barnen och familjen. Dessutom har jag många fina och roliga kollegor som blivit riktiga vänner till mig på jobbet. Så när jag kommer hem har jag fått det jag behöver. Ofta härliga luncher med många skratt, flams och bra diskussioner. Många skratt när vi gör bilder. Så när jag kommer hem är hjärnan färdigsocialiserad. Så är det. Hur har ni det på jobbet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hög igenkänningsfaktor! Som socialarbetare är jag mitt enda verktyg. Måste hålla totalt fokus i samtalen och som tf enhetschef måste jag ha koll på både juridik, riktlinjer, forskning kring barn som far illa när medarbetare kommer och bollar ärenden. Så när jag kommer hem är jag 1) trött på att höra min egen röst 2)trött i hjärnan av allt totalfokus jag måste ha hela dagarna och 3)vissa dagar oerhört besviken på både samverkanspartners och föräldrar som inte sätter barnet i första rummet.
Jag har få, typ tre fyra vänner, jag träffar på fritiden. Det är de som är så viktiga för mig att jag prioriterar att hålla liv i vår vänskap. Jag kan ringa dem när som helst och vi pratar om allt.
Skicka en kommentar