Ett litet steg för mänskligheten, ett stort för mig

Idag tog jag ett enormt steg i min återhämtningsprocess. Jag har fortfarande inte återhämtat mig efter att jag var sjukskriven för ett år sedan. Jag orkar inte lika mycket. Energin räcker inte till allt jag vill göra. Det är otroligt frustrerande och ibland drar det även ner mig i deppiga tankar. Jag vet inte, jag har ju även blivit äldre så detta är kanske den nivå som är normalt för mig. Men jag har ju bara innan-tiden att jämföra med. Och då orkade jag mycket mer. Jag har sedan snön föll känt ett stort dåligt samvete att vi inte åkt slalom. Vi bor bara minuter från en backe. Ngt jag vet att hela familjen gillar. Så i veckan stötte jag på en mamma som EFTER jobbet dragit till slalombacken med TRE ungar ensam. Och då kände jag verkligen: om hon kan borde jag också fixa det. Så nu på eftermiddagen så kände jag, energin fanns. Båda barnen skrek efter att vi skulle hitta på ngt. Jag föreslog slalom. De svarade ett unisont ja! Mannen var inte i slalomläge så vi drog iväg, jag och killarna. Jag fick assistent av mannen som tog fram skidor och hjälpte till med att få ihop grejerna. Men ändå. En milstolpe för mig. Ett stärkt energisjälvförtroende. Keiru lärde sig att åka själv idag på riktigt och allt var helt fantastiskt! Vilken endorfinkick! Vi körde 1.5 timme och att få se glädjen och stoltheten i Keirus ansikte när han svängde helt själv en hel backe var obeskrivligt. Så först hade barnen träning sedan städade vi hela huset och efter det slalom. Vi kommer somna ovaggade ikväll.