Det slog mig en sak

Igår var det lördag och dags för barnens träning. Igår var jag m på minstingens gympa och kollade på. Föräldrar är vanligtvis förpassade till omklädningsrummet m eftersom mormor var m vill Keiru gärna att vi skulle titta på. Då slog det mig med all kraft hur svårt samma gympa var för Inti. Vi började när han var 4 år, samma som m Keiru. Men jag kommer fortfarande ihåg hur kämpigt det var. Hur jag jobbade m att han skulle vilja vara med. Hur han inte ville vara med. Fast han såg fram mot det flera dagar innan. Jag kommer ihåg att efter en del ggr var jag som en liten blöt hög av stress. Att få Inti att komma med från starten för att det skulle funka bra resten av tiden OCH försöka ha koll på lillebror som nyss lärt sig gå. Shit. Blir svettig bara jag tänker på det. Att när det inte gick bra försöka få in honom igen. Att ngn ggn bara sitta och vänta ut honom i 45 minuter när det låste sig totalt. Det gick inget bra helt enkelt. Jag kunde ju se att han var den enda som hade det så här jobbigt av de i sin grupp. Men jag hade inga verktyg att hjälpa honom. Och jag ser skillnaden med lillebror. Hur enkelt hans liv är. Hopp hopp så är han inne i gympan. Hopp hopp skratt skratt så var det klart. Inget är svårt. Inget är jobbigt. 90% av ggr är det så för honom. 90% av ggr var svåra för Inti. 10% lätta. Helt tvärtom. Men idag har vi verktyg. Idag vet vi ngr av trixen. Idag älskar han sin karate. Det är hans grej. Han kommer därifrån m ett leende. Alltid. Men vägen dit var inte rak och krattad. Hoppas bara inte jag förstörde honom så mkt innan vi fick veta hur vi kan hjälpa honom på bästa sätt.