Att landa

Det senaste året har vi varit på väg mot ett mål. Eller min Man har det. Och eftersom vi är en familj så har vi hängt med också. Nu är den resan klar. Målet nåddes men inte till fullo. Nu är allt över. Och jag undrar nu stillsamt hur länge det tar att landa och komma in i en annan vardag där inte målet finns längre. Det kan vara både svårt och hårt. Ni vet väl själva hur det är att ha ngt framför sig, behöver inte vara så stort, men vad kul det är. Hur laddad man är. Och sen. Efter. Tomhet. Jahakänslan infinner sig. Det var det. Nu då? Min man är alltid på väg. I och med det här har han hoppats att det ska lugna ner sig lite . Jag vet inte. Är inte så säker. De senaste veckorna har familjen levt målet, andats det, sovit med det. Jag hoppas att han får det lugn han letar efter i och med detta. Att vi får leva och andas sommar och semester nu. Jag knäpper händerna i en stilla bön och håller andan ett tag.