Den tunna linjen mellan liv och död

Jag sitter här och kollar lite på Facebook. En ung kille dog i den lilla byn norr om Dalälven för några helger sedan. Jag ser att det finns en grupp till hans minne. Hans mamma kommenterar. Klickar vidare in på hennes profil. Hennes status innan det hände är något vanligt trivialt. Som jag skriver, som du skriver. Något om att hon softar och hennes man lagar mat. Sedan. Mitt barn är död. Gränsen där mellan är så jävla tunn. Så jävla bräcklig. Eoner av vardagligt liv och sedan en tragedi så stor att det inte går att förstå och ta till sig. Så är livet. Varje dag passerar vi den där osynliga linjen där allt är bra och fortsätter vara bra. Fortsätter vara vardag. Fortsätter snöa fast vi vill ha vår. Och hela tiden finns den där. Det andra. Det som är omöjligt att tänka på varje dag för då skulle jag ätas upp av dödsångest. Men ibland är det bra att tänka på. Att det inte gör något om det snöar, om maten inte är god, om barnen är jobbigt griniga. För det är ändå vardag. Det är det livet vi lever. Det är livet. Jag måste påminnas ibland om att det är så. Att uppskatta det. Att komma ihåg att uppskatta det. För det kan ändras så snabbt. Från en timme till en annan. Så idag är jag extra glad för att jag lever ett så otroligt bra liv med fina barn, fin man, fina vänner, ett bra jobb och med mycket spännande som händer hela tiden. Just idag ska jag tänka lite extra på det.