Crossåkningen höll på att sluta katastrofalt

Ibland känns det som om man(jag vet Sus...) borde lyssna mer. På de små tecken som säger åt en att göra eller inte göra saker. Mannen fick ju inte på det där crossdäcket han skulle byta. Jag tror han hade 10 hål på slangen. Så här i efterhand ett tydligt tecken. Det var inte mening att det skulle gå. Han skulle inte köra crosstävlingen idag. Men nej. Vi såg inte, vi lyssnade inte. Svärfar klarade biffen och mannen var jättenöjd igår kväll. Jag med för jag vet hur mycket mannen älskar att köra cross. I andra heatet hände det. En sten kom så olyckligt på mannen att hans glasögon(typ skidglasögon) gick sönder och stenen for rakt i på mannen. Turligt(!) nog knappt 0.5-1 cm under ögat. Först blev det helt svart för honom på ögat. Sedan blev det ljusare och suddigt. Något, om det var plexiglaset i glasögonen eller om det var trycket från stenen, skar sönder hornhinnan på hans öga. Visade det sig på akuten på St Eriks ögonsjukhus. Så det blev en akut operation ikväll och mannen kommer vara inlagd på sjukhuset till onsdag. Diagnosen är att han han kommer bli helt återställd. Tackochlov. Imorgon fyller Keiru 3 år. Det känns tomt att fira det utan mannen. Ibland känns det som om man(igen) passerar den där osynliga tunna linjen med ett nödrop...