Moster skrattar åt sin revolterande systerson. Men bara lite.

Min syster har en son. Han är 12 år. Idag kom han hem med blått hår. Först var det blekt sedan färgat blått. Jag kan inte annat än att gå och småfnissa här hemma. Jag fattar ju att det inte är SÅ kul för mamma Bina. Men jag kan inte låta blir att skratta. För att det så så långt från syrran som man kan komma. När hon var tonåring var det rosa smink, pianospelande och kyrkans ungdom som gällde. Jag klädde mig i svart och hade Doctor Martens. Jag gillade Ebba Grön och punk. Hon gillade Michael Jackson. Därför känner jag för min systerson lite extra, han gillar Slipnot och rent allmän deth metal-musik. Han är liksom så långt från min syrra som man kan rent musikaliskt och nu utseendemässigt när hon var i samma ålder. Precis som jag var med Bina under våra tonår. Därför kan jag inte låta bli att le. Men jag vet. Om 10 år(knappt) är det min tur och då är det antagligen syrran som skrattar åt mina barn när de går i kyrkan och spelar piano...