Jag är gjord för att gå

Efter en veckas magkatarr och allmänt nedstämdhet så tog jag mig en 50-minuters promenad. Och inser att det är nog det ultimata för mig. Jag är nog skapt för att gå. Gå långa vägar i anderna, att färdas utan bil, att leva ett med naturen. Att gå. Jag älskar att gå. När jag springer får jag utlopp för den energi jag har samlat på mig. Bort med det arga eller trötta eller det rastlösa, men jag kan inte tänka ordentligt för jag koncentrerar mig mer på att inte ramla ner och dö på marken av utmattning. Men när jag går, då kan jag samla tankarna på ett helt annat sätt. Jag kan känna naturens lukter i min näsa. Känna mossans intensiva fuktiga doft som lockar från skogen. Jag känner att jag lever på ett helt annat sätt. Min syrra får ju ngn slags astma när hon springer och jag får nässelutslag när jag springer fort och tar ut mig. Så nu har jag kommit till den slutsatsen att jag är helt enkelt inte gjord för att springa. Jag är gjord för långa promenader i snabb takt(eller sakta). Men jag tänker inte sluta springa för det, men jag kommer att gå mer än vad jag gjort de senaste månaderna!