Trots bajsblöjor, gråt, tjat, mat, sömnbrist, stök och bök och ett liv där jag som mamma aldrig sätter mig själv först så älskar jag min familj något otroligt! Mina pojkar är så fina och underbara. Allihop. Inti som blivit så stor och klok kille med egna tankar och värderingar(Just nu är ordet "skit" i olika benämmningar användbart: Titta det är skitmycket snö utanför! Vi skiter i det osv... Fattar inte vem som säger det i denna familj... ;-)). Och Keiru som ler så att ens hjärta smälter trots att klockan är okristligt tidigt. Och mannen som bara är så fin, vacker, snäll och underbar. Vilket liv jag har! Jag har allt som jag önskar. Jag har allt som gör mig hel. Kärleken till min familj är det bästa och starkaste som finns för mig!
:-)
1 kommentar:
Ja, visst är det coolt att man kan bli så kär i sin lilla värld! Men visst, när tvååringen ligger på golvet och sparkar och vägrar ta på sig overallen ligger känslorna inte lika nära till hands ;-) Ändå finns de där hela tiden.
Ska bli spännande att följa din blogg!
Skicka en kommentar