Första dagen

Trots en riktig skitdålig start imorse tror jag skolans första dag blev bra. Keiru började i ettan i en ny skola med nya fröknar och kompisar. Inte helt enkelt, men det verkar som om han fick en ny kompis första dagen faktiskt. Och Inti började fyran. I ny skolbyggnad, med ny fröken och delvis nya kompisar. Han har med sig sin allra bästa kompis och det hjälper ju mycket. Dessutom verkar Inti återigen ha turen att få en superlärare. Vi var ju så ledsna över att få släppa hans förra, men jag tror ta mig tusan den här är minst lika bra! Vi hade ett möte med henne förra veckan och hon lyssnade och hörde oss. Det kändes verkligen jättebra. I år har han ju ingen resurs och det känns lite svajjigt, men går det så går det. Går det inte så kommer jag verkligen slåss för att han ska få en ny. Men inte annars. Kan inte oroa mig i förtid för ngt som kanske inte inträffar. Det har jag inte råd med rent energimässigt. Äter omeprazol ju f att fixa allt i början ... Imorgon är en ny dag. Hoppas på en bättre start på dagen så kanske den blir bättre.

Frihetsljud

Imorgon börjar det igen. Då trycker vi på vardagsknappen. Gå upp duscha, förbereda frukosten, väcka barnen, se till att de går upp, se till att de äter, se till att kläder sitter på, se till att tandborsten används, ut genom dörren, skynda skynda skynda. Lämna barnen, skynda skynda skynda. Ut till bilen, hem med bilen, ut genom dörren, till bussen, skynda skynda skynda. Av bussen, på pendeln, av pendeln gå skogspromenad t jobbet men stegen skriker skynda skynda skynda. In på jobbet hämta bilnyckel och kamera, skriva ut adressen, gå till bilen, skynda skynda skynda. Sedan jobba jobba jobba. Kolla på klockan. De väntar hemma. Skynda skynda skynda. 

Allt jag hör ikväll när jag svettas ner efter löpturen är syrsornas ihärdiga sjungande, de prasslande bladen, sommarlediga barn som leker skiten ur det sista av årets ledighet. Doften av gammal sommar och ny höst blandas med grillos. Allt det är frihet. Och imorgon är den slut. 

Hösten och livet

Okej. Nu börjar det igen. Vardagen med jobb, skola, läxor, skjutsa, hämta, laga mat..... Äter omeprazol i förebyggande syfte. Hur får ni ihop det jämt? För mig går det knappt runt ibland. Har ett skitschema som gör att jag är borta två och en halv kväll från familjen. Totalt värdelöst. Ska livet vara så? Vad ska jag göra? Gå ner i tid? Det kostar rejält m pengar, men det är kanske värt det. Sista halvåret innan det är försent. Det är mkt när en, som jag, har anhöriga med adhd. Lite extra energi som går till konflikter, extra stöttning, och extra tjat (påminnelser). Jag orkar. Men det är verkligen på gränsen till vad jag VILL stå ut med. Blir det bättre med mer ledig tid? Eller blir det likadant fast på ett annat sätt? Jobbet vägrar att förhandla om tiderna. Det är låst. Den vägen går inte. Jag vet inte. Vet att jag nu medan jag orkar ska göra mat och frysa in till alla dagar då jag vet jag inte kommer orka tänka på tråkig mat. Köttbullar, köttfärssås, pannkakor... Korvstoroganoff. Inte SÅ rolig mat, men ändå vet jag att de kommer hjälpa mig hålla nosen över ytan i höst ngr dagar iaf. Hur mkt jobbar ni? Mina dagar ser ut såhär:

Måndag: 10-18

Tisdag: 9-15

Onsdag: 9-20.30

Torsdag: 9-20

Fredag 8-14.30

Har ca 1 h restid till och från jobbet, ibland 30 min på kvällarna då jag oftast kan ta hem jobb-bilen. Men visst är det ett sopschema? Skitschema helt enkelt. 

Ring klocka, ring

Att svenska kyrkan i Jönköping idag lät klockorna ringa för fara en timme när nazisterna gick på gatorna gör mig rörd. Samtidigt blir jag extremt illa berörd och otroligt ledsen över att nazistkängor klampar på våra gator, dina och mina, år 2014. Sist kyrkklockorna i Sverige ringde för fara var 1939. För 75 år sedan, inte ens en mansålder bort. Och vi verkar redan glömt vår historia. Nazismen som sållade bort människor pga religion, hudfärg och sexuell läggning. Nazismen som sållar bort människor pga religion, hudfärg och sexuell läggning. Nazismen som gasade ihjäl och mördade över 6 miljoner medmänniskor. Nazismen som vill att alla utlänningar som kommit till Sverige efter 1975 ska skickas tillbaka( jag kom 1975, så jag har "tur". Jag verkar få stanna.) Det är alltså människor med dessa åsikter som idag hade tillåtelse att marschera genom Jönköping. Jag förstår varför kyrkklockorna ringde idag. Jag ryser av både välbehag av svenska kyrkans handling och av rädsla för den samtid jag lever i.

Ngt vackert

Vi sitter där tillsammans. Helt främmande för varandra. Men ändå så mycket gemensamt. Det gula hårda ljuset träffar våra ansikten. Mörka skuggor och påsar under ögonen skymtar förbi. Ögon möts i tyst samförstånd. Vi är alla trötta föräldrar till barn med adhd. Vi börjar trevande prata. Erfarenheter känns igen, huvuden nickar instämmande när vi berättar lite om oss själva och våra liv. Energikrävande vardagar, härliga barn, svårigheter, strategier, trötthet. Allt studsar runt i rummet. Det är vackert. Och rörande. Vackert att vi sitter där tillsammans, totala främlingar och hjälper varandra, försöker hjälpa våra barn i livet. Klipper och klistrar scheman för att ordna  upp dagarna. För att göra livet lite enklare. En värme rusar genom kroppen. 

Lördagsterapi

Min mamma har alltid varit urusel på att säga hej. Separationsångesten har gått att ta på. Det har varit väldigt många gånger som har varit väldigt jobbiga farväl. Jag har gjort allt för att det inte ska smitta av sig på mig. Det har lyckats. Ytligt. Utåt sett kan jag verka totalt oberörd, men inne i mig rusar obehag blandat med vemod och sorgsenhet. Jag gråter nästan alltid lite efter ett hejdå med ngn som jag bryr mig om. I min ensamhet när de inte ser. Det spelar ingen roll om andra omkring mig ser, bara inte de jag nyss sagt farväl till ser. Jag vill inte skicka med dem min ärvda separationsångest. Vill bryta cirkeln. 

Nyss skjutsade jag mamma och pappa till min kusin för att de skulle få skjuts hem efter 1 veckas hjälp med barnen. Jag sa leende hej och kramade dem. 4 minuter senare rann tårarna nerför kinderna i bilen. Och då och där var det kristallklart. En kall vinterdag när mamma var 13 år gick hennes pappa för att fiska som han brukar. Men just den dagen gick han genom isen och försvann ner under den hårda kalla isen med sin sparkstötting. Han kom aldrig hem igen. Det måste vara därför alla dessa hejdå är så jobbiga för henne. Kanske är hon själv medveten om det. Kanske inte. För mig blev det lika klart som ett syntest hos optikern idag iallafall. Och kanske kan jag genom den insikten bryta det på riktigt. Och sluta bäva mig för att säga hej då till just mamma. Och istället försöka gå henne till mötes i farvälet, men utan att känna ångest för att få hennes separationsångest vällande över mig. 

Den nya morgonen

Tassar upp på kalla knäppande golv. Klockan tickar med trygga steg framåt. Fåglarna kvittrar på baksidan så det ekar mellan husen. Solens strålar har nått den långa björkens kala kropp. Jag sitter uppkrupen i mitt favorithörn och njuter. Små kissnödiga stamp hörs. En liten hostning. Vi sätter oss tysta tillsammans i soffan. Äntligen hemma igen. 

Nu vet jag!

Efter 5 dagar på skrivkurs för fotografer vet jag vad jag ska göra med min blogg. Jag ska använda den för att hålla igång det skrivande jag nu kommit igång med! Så se fram på helt galna texter som kan handla om allt mellan himmel och jord!

#62

Sportlovsbarn hämtas hem från mamma och pappa. Jag är så otroligt tacksam att de fortfarande orkar ta hand om dem. Mina ungar är inte av den stillsamma sorten och att de fixar att ha dem är fantastiskt. Tack!

#61

Utan barn gick vi ut och käkade. Vill ni ha sjukt god och fräsch asiatisk mat? Gå till Farang. Så himmelska smaker. Vi bara satt och mmmmm-ade. Vi tog avsmakningsmenyn och mmmm-ade oss genom 9 rätter! Så vill ni ha riktigt god mat, gå till Farang!