Blir de varma alls?

Bilen såg övergiven ut där i skogsgläntan på håll. En gammal Volvo kombi. Frost på rutorna. Det stod -4 på termometern när jag vaknade imorse. Men vänta. Rörde det sig inte lite? Jag gick närmare. Ser en man gå runt bilen. Dörren öppnas och en kvinna kommer ut. Framför bilen sitter en man på huk och det kommer en kvinna till ut ur bilen. De öppnar bagageluckan. De packar in täcken. De har sitt liv där. De har tjocka kläder på sig, halsduk, luvor och det ser ut som om de har lager på lager på sig. Ändå ser de kalla ut. De ser ut att frysa. Kroppsspråket säger mig det. Uppdragna axlar, ihopdragna. Jag kan inte sluta titta. En av männen vänder sig mot mig. Jag nickar, säger hej och ler. Han gör detsamma. Jag har allt. Han inget. Kanske kommer jag packa bilen full imorgon med det täcket och de jackor vi har lagt i en hög för att ge bort. Det är långt från tillräckligt. Men ändå ngt. Det är dags nu. Dags att ge sig ut och sätta sig på gatorna där du och jag hastar förbi till jobb, skola, dagis. Till allt det där trygga, varma som vi har. Kanske just du kommer gå förbi mannen jag nyss hälsade på. Kanske tänker du: "Varför ge pengar t tiggare? De tjänar ju så fett med pengar." Ge en femma. Eller en krona. Eller rikskuponger. Så att de jag såg för en stund sedan kan gå in i värmen ngn timme för att få i sig ett varmt mål mat iaf. Så att deras kalla kroppar kanske tinar upp iallafall en kort stund. I natt ska det bli varmare tack och lov. Jag kommer tänka på dem när jag ska sova inatt. Jag så nära mina barn, nära min man och i mitt varma hus. De i skogens mörker och kyla och i en kall gammal Volvo.