Utmaning

Jag har inte många "idoler". Har aldrig haft. Men det finns två personer som jag verkligen beundrar och har följt under många år genom skivor, böcker och föreställningar. Den största av dem alla är Thåström. Och den andra Jonas Gardell. Nu har jag ett sådant jobb där jag faktiskt har möjligheten att få träffa dem någon gång genom mitt jobb. "Lyxigt!" tänker ni. "Shit!" tänker jag. Fram till idag har det varit andra som fått träffa Gardell (Thåström har vi inte lyckats få ngn intervju med) och plåta honom. Men för tre veckor sedan föll det på mig att få hänga på reportern till en intervju med Jonas om hans nya show. Jag var helt speedad. För hur ska jag kunna ta bilder på någon jag verkligen tycker är så bra utan att det ska låsa sig? Jag har varit fotograf i 17 år, men ÄNDÅ. Det är ju faktiskt Jonas Gardell. Hjärtat slog under intervjuen. Jag försökte tänka bilder. Bilder bilder bilder. Inte låsa mig nu. Intervjuen gick bra och det blev min tur. Som vanligt hade det pratats så mycket att tiden jag hade var mycket begränsad. (Prat 1,5 timme, foto 10 minuter. Det är ju sjukt lång tid...). Munnen var torr och händerna lite darrig. Kollade så jag hade kort i kameran. Sedan började vi. Han är sjukt proffsig, vilket är både en lättnad men även lite trist för då har ngn annan tagit "samma" bild förut med största sannolikhet... Men om man är lite nervös och rädd för att det ska låsa sig är det väldigt väldigt skönt. Så här blev det. Jag är ändå nöjd fast jag efteråt kände att jag hade kunnat bättre. Men jag fixade det. Och ibland är det det som är grejen! (och nej, självklart sa jag inget kladdigt om att han är en av få jag verkligen beundrar. Jag har faktiskt lite självbevarelsedrift och stolthet.)