Jag vet vad jag hade gjort

Jag fastnade vid frukostbordet. Läste ändå en artikel om det lilla barnet som glömdes bort i bilen. Jag har inte kunnat innan. Tanken på att det var jag och ett av mina barn är så svindlande att jag inte kan andas. Jag försöker dra in luft men det går inte. Jag kommer aldrig förstår hur pappan mår. Men jag vet att om det var jag som glömt den jag älskar mest i hela världen i den där bilen hade jag inte orkat leva vidare. Jag tror ärligt att jag tagit mitt liv. Ögonen fylls av tårar. Jag hör hur barnen skrattar, ser hur knoppar brista i solen utanför, en fjäril flyger vinglande förbi. För familjen i Eslöv kommer livet aldrig mer bli som den var när de vaknade och åt frukost i tisdags. Alla mina tankar går till mamman och pappan. Hoppas de får det stöd de behöver, den medicin de behöver för att kunna leva ett andetag i taget. Herregud.