Ja herregud. Vissa saker är jag otroligt tacksam för. Som att jag är så sjukt glad för att bebisåren är över. Det är en babyboom på jobbet. Eller har varit. Det är nu folk har problem. Problem med sömn, amning, skrikande magontsbebisar. Jag kommer ihåg det där. Det var vidrigt innan de kunde berätta vad som var fel. Jag famlade i mörkret som en blind höna. Desperat. Desperat efter svar på olösliga mysterier. Sedan helt plötsligt kunde det bara bli bra. Vad gjorde vi? Var det maten? Mängden mat? Var det sömnrytmen? Var det hur länge ungen sov på dagen? Var det hur många ggr under dagen ungen sov? VAD???? VADVADVAD?!?! Och aldrig få svaret förens nästa period kom. Tänder. Växtvärk. Separationsångest.... Det var oändligt med jävla perioder. Nu är de i en ljuvlig ålder mina fina skitungar. 9 år och snart 6 år. Jag är inte dummare än att jag fattar att snart kommer återigen en mardrömstid. Tonåren. Men tills dess. Jävlar vad jag ska njuta av dem så mycket som jag bara mäktar med. Nu är de underbara. Kan börja småflyga själva, men inte för långt från mamma och pappa. De vill fortfarande bli kramade och jag är fortfarande jävligt bra och för det mesta omtyckt. De kan sysselsätta sig själva hyfsat och leker lagom farliga lekar. På det stora hela är de perfekta. Så nu ska jag passa på att vila upp mig ordentligt och njuta av deras oskuldsfullhet och naivitetn för om ngr få år börjar tonåren. Något jag inbillar mig också ska bli en rolig tid. Har alltid sett framför mig att den perioden kommer bli rolig. Att få hänga med två tonårsgrabbar på väg ut att bli vuxna. Att få resultatet av allt slit liksom. Att få se dem skaffa egna liv. Bli kära. Bestämma sig för vad de vill jobba med. Men samtidigt när jag ser tonåringar runt omkring mig så inser jag att det troligtvis inte alls blir så lätt och roligt som jag sett framför mig. Därför. Vila i dem nu så jag orkar om ngr år....
Och tills dess fortsätta vara så sjukt glad över att jag lämnat den otroligt slitiga bebisperioden bakom mig.
1 kommentar:
Håller fullständigt med dig! Bebisår är INTE njutningsfullt som den allmänna bilden vill framställa. Första året var hemskt! Andra året kändes det lite positivt och på detta tredje år känns det som att vi har hamnat i något mer harmoni... Småbarnsår - nej tack.
Skicka en kommentar