Den viktigaste texten på mycket länge

Jag hoppas ingen har missat läsa Jonas Hassen Khemeris text idag om den rasism och fördomar som finns i samhället. Den som slutat i Reva. Har du missat den kan du läsa den här!
Jag är så svensk som en person kan vara tror jag. Jag kom hit till mitt land när jag var 8 v gammal. Mina föräldrar är två ursvenskar m ett son-efternamn. Jag växte upp i en helsvensk by i skogen. Svenska är mitt modersmål och östgötska är mitt tungomål. Den längsta meningen jag kan säga på mitt biologiska modersmål är: Ge mig en hamburgare, men snabbt. Jag äter sill på påsk, midsommar och jul. Jag firar alla svenska högtider och dansar små grodorna t midsommar och julgransplundringar. Jag har aldrig gjort ngt brott. Jag betalar skatt. Jag har haft jobb hela mitt vuxenliv förutom i 3 v då jag var arbetslös. Jag har vänner i alla samhällsklasser så jag har tillgång till alla samhällsmiljöer.   Jag får tårar i ögonen när jag sjunger Du gamla du fria. För jag vill leva och jag vill dö i norden.
Och ändå kan jag känna igen mig i Jonas text. För bara ngt v sedan när jag var inne i en klädbutik så följdes jag efter av två i personalen som kollade mig lite snyggt när jag gick i butiken. Vi var fler i butiken, men det var bara jag som hade personal lufsande omkring mig. När jag har min man med mig händer det aldrig. Jag ska inte säga att det händer ofta, men tillräckligt f att det är mer än en slump. När jag var 15-16 blev jag anklagad f att ha snott kläder på Kappahl i Norrköping. Vid var ett gäng på 4-5 tjejer. Det var bara mig de tog i rulltrappan. Det var bara jag som fick visa upp min väska. Fast jag hade ställt min rygga utanför hytten för att slippa bli anklagad. Det var så kränkande f det var bara pga min hudfärg de kollade mig. Just det. Det är tyvärr det det handlar om. Hudfärgen. Rasism och fördomar. Eftersom jag ändå kan prata f mig och har ett rättvisetänk blev jag förbannad och ringde och pratade m butikschefen efteråt. Som gav mig rätt, bad om ursäkt och jag fick presentkort som plåster på såren. Tack. Det är så grymt sorgligt att min hudfärg gör att folk ser på mig med ett annat värde än de ser på min man. Eller min mamma och pappa. Jag försöker att se på alla med ett öppet sinne. För jag vet hur det känns. Jag vet hur det känns där inne i hjärtat och magen när folk ser på mig med misstro och fördomar i ögonen. Det är mitt uppdrag. Att få mina barn att se på sin omvärld och sina medmänniskor m öppen blick och ett öppet sinne och aldrig någonsin döma någon utifrån fördomar.