Det är sportlov. Barnen fick välja. Vara hemma och gå på fritids/dagis eller vara hos ngn av våra föräldrar. De valde det sista. Vad härligt tänkte jag. Tänkte träna dubbla pass m zumba och crossfit. Tänkte kanske kan vi gå på bio jag och mannen. Hänga lite tillsammans utan barnen. Ngt som vi gör alltför sällan.
Nu blev det ju inte så. Jag har fått hänga m mannen som jag ville. Men inte alls på det sättet jag tänkt. I en bil mil efter mil framochtillbaka till akademiska. I timmar bredvid varandra på intensiven. Nä. Inget blev som det var tänkt att bli. Det enda glädjande är att få smsrapporter fr barnen där de äter glass i solen, äter semlor till frukost, åker 4-hjuling på isen, pimplar och bygger gigantiska snögubbar. De har det bra. Långt från sjukhus. Men det ska bli så gott att få hem dem imorgon. Att få krama om dem och berätta precis hur mkt jag älskar dem.
2 kommentarer:
Kram!!!
Nej, livet blir inte alltid som vi tänker. Min bästa väns bror och svåger dog två dagar efter varandra förra veckan, båda alldeles för tidigt. Familjer i kris och förtvivlan över att döden bara kommer och hälsar på. Så viktigt att ta vara på livet.
Skicka en kommentar