2012

2012. Året är snart slut och om ngr timmar kommer åter ett. Året som gått har varit fullt. Fullt av saker som sker i ett liv. Jag har gått fr utmattad till nästan okej. Gått fr sömnpiller-beroende till att sova som en klubbad säl själv. Gått från att inte orka hämta och lämna på dagis/skola till att orka köra en dag m bad, Ikea och på det shopping. Det var så illa att jag slutade laga mat för att jag bröt ihop när barnen och mannen sa att de inte gillade maten. Under året som gått har jag lärt känna mig själv bättre. Jag vet var mina gränser går och jag har blivit mer rädd om mig själv. Jag gör inget som jag vet inte är bra för mig själv utan att jag vill själv.
2012 var året då vi fick ett barn m diagnos. Eller fick och fick. Vi har ju alltid haft det, men vi fick kunskap och vetskap om det. Och det var både en stor lättnad och en stor sorg. Vi har gått föräldrakurs och fått lära oss strategier som vi jobbar m i vardagen för att få allt att flyta på bättre. Vi har även genom kursen fått mer förståelse för denna funktionsnedsättning och även det har gjort dagarna enklare. Att tänka på ett annat sätt. Jag har ju dessutom mer energi så det ger ju automatiskt mer tålamod i olika jobbiga situationer. Dagarna och livet kan bitvis fortfarande vara mkt krävande för alla i familjen, men det flyter på 1000 ggr bättre nu än förr. Han själv tycker också livet är bättre nu. Det går inte en dag utan att han nynna för sig själv full av livsglädje. Det måste varit så jävla frustrerande när vi inte förstod honom fullt ut förut, när vi körde huvudet i väggen gång på gång och inte kom ngn vart med "vanliga" strategier/uppfostran. Så för alla har diagnosen mer hjälpt än stjälpt. Sorgen var såklart stor när vi fick den. Allt kom på en gång som vanligt. Jag började jobba fullt ut dagen innan han fick diagnosen och var mkt känslig, men ändå. Jag har ett barn m en diagnos som innebär en funktionsnedsättning. Hur ska jag kunna finnas där för honom? Hur ska jag göra för att hjälpa så allt går bra för honom? Så han blir en fungerande vuxen som kan fixa relationer och allt som samhället kräver både socialt och vardagligt. Kommer jag att orka?
Frågorna bara snurrade i huvudet. Men så kom jag på att jag har ju samma oro för mitt andra barn också. Och att det är en del av mim roll som mamma. Att oroa mig för mina barn. Och så länge jag gör det kommer jag alltid finnas där för båda och göra allt för dem så att de ska må bra och ha ett bra liv. Det är ingen skillnad om de har diagnoser el inte.
Samtidigt som detta höll på sökte Mannen till gladiatorerna och tränade 6.3 pass i veckan. Allt snurrade till detta. Också. Och när inspelningarna började slutade han sitt nya jobb och gick tillbaka till det gamla. För att bara efter sommaren få erbjudande om ett nytt. Det nya innebär inga supertidiga morgnar(gå upp 04.10) och inga helger. Plus möjlighet att kunna jobba hemifrån då och då. Lyx! Alla dessa helger som jag slitigt själv oförstående och ovetandes om att den ena hade speciella behov. Allt ensamt kämpande ensamma helger inneburit. Att få helgerna tillsammans gör livet så mkt bättre.
I höstas för ngr månader sedan fick jag reda på att mina järn och serumjärnvärde var usla. Och varit det i nästan 3 år åtminstone. Jag började käka niferex och sedan dess kom en vändning i mitt trötta liv. Jag orkar mer och känner mig piggare. Mer energi till barnen och jag behöver inte sova på dagarna längre. Då och då tänker jag på hur livet sett ut om jag fått reda på det redan 2009 då jag för första ggn sökt läkare för jag var så trött. Jag vet att det är meningslöst eftersom jag inte är en trolltant som kan trolla tillbaka mig själv och ändra utgången. Men ändå. Jefla onödigt.
2012 var året då jag lärde mig att tagga ner mitt kontrollbehov. Lärde mig att jag kan inte ta allt ansvar. Inte heller kan jag ändra min man så då finns det ju bara en väg för att överleva: att släppa sargen. Och det har jag gjort. Tex: Om det inte är min lämnadag och det är idrott så släpper jag att ta det ansvaret. Det får mannen göra. Och visst har han fått åka hem och hämta gympakläderna ngr ggr och visst har barnet fått stå över gympan ngn ggn. So what?! Världen rasade inte samman för det. Så jag har släppt sargen. Och så skönt det är för mitt huvud! Att inte behöva tänka på allt. Det har varit jävligt jobbigt, men skönt när jag lyckas.
Så jag lämnar 2012 bakom mig med harmoni i kroppen, en utvilad kropp, en glad själ och en förväntansfull undran över hur 2013 kommer bli.