Inte alls lika

För ett år sedan när Inti började ettan var det kaos. Det var inte mkt som funkade på lektionerna. Fröken ringde mig nästan varje dag då det hade hänt ngt knasigt. Det var rörigt för honom och han kunde inte sitta stilla, inte göra det de andra gjorde, svårt m koncentrationen, pratade rakt ut... Osv osv. Jag var så ledsen och desperat att det enda jag kom på var att vara med i skolan för att se hur han hade det. För hemma så hade vi inte samma stora problem. Det var en plåga att vara med honom där. Jag såg ju i hans ögon att han VILLE sitta still som de andra och göra som fröken sa, men han klarade inte av det. Inte ens när han satt tätt, tätt i mitt knä kunde han vara stilla. Nu ett år senare och efter en utredning vet vi ju varför. ADHD är svaret. Ngt som när vi fick diagnosen var självklart. Så var det ju! Svaret på så mkt. Vi beslutade att prova medicinering. För Intis skull. För att se om han kunde få en lättare vardag i skolan. Så från att ha kunnat vara med i fem minuter/lektion under hela hösten till i april i år gick han till att vara med HELA lektioner och klarade av allt de andra barnen kunde. Idag var jag och Keiru med Inti i skolan i 30-40 minuter på samlingen. Samlingen som under de senaste 4 åren varit så svåra. Idag satt han stilla, väntade på sin tur, pratade när fröken sa att han fick prata. Den glädjen att se honom få vara precis som han är och ha kontroll över sig själv är obeskrivlig. Vilken skillnad. Idag är jag en lycklig mamma.