När den gamla punkrebellen gick på Zumba

Lite sena till zumbapasset åker vi tvärsöver stan. När vi kommer fram är barnpassningen full. Och om 10 minuter börjar mitt Zumbapass. Den besvikelsen. Jag sätter upp barnen på kölista. Max 30 minuter säger de. 30 min=ingen Zumba=ledsen Zoila. Som jag längtat efter dagens pass. Och så detta antiklimax. Efter 5-10 minuter slutar ett annat pass och många föräldrar kommer och hämtar ut sina ungar. Men en del verkar göra nervarvning inne i barnpassningen och tar god tid på sig. När klockan är 11.10 så får vi plats. Ungarna puffas in och jag går fram och frågar om jag kan gå in på zumban. Nej. Tyvärr. Jag går med ledset hjärta nerför trapporna. Förbi salen där de kör Zumba. Tittar in. Tittar runt omkring. Och smiter sedan in. Skiter i vad de sa i repan. En gång. Är ingen gång. Passet var det roligaste på länge och jag behövde verkligen det. Endorfinerna. Undrar hur många som gör så utan dessa kval jag hade innan jag gick in. Duktiga flickan som vill vara korrekt hela tiden. Mot punkrebellen fr tonåren. Idag vann rebellen. Leve rebellen!