Gränsen är nådd

Härom dagen kulminerade tråkigheterna runt matbordet. Jag gillar verkligen inte att laga mat. Jag kan inte, är inte bra på det och har ingen fantasi. Dessutom gnäller barnen så fort jag serverar middagen. I söndags hade jag lagat korv och makaroner. Nu när jag är sjuk av utbrändhet är det verkligen en kraftsamling som krävs för att laga och hitta på mat överhuvudtaget. I söndags alltså. Maten står på bordet. Inti ville ha gårdagens hamburgare. Okej då. Tråkigt. Sedan kommer Mannen insvepande rynkar näsan och tar fram köttfärs och börjar värma på den. Och där var den. Gränsen. När inte ens han inser vilken jävla kraftansträngning det är för mig att laga mat 5 dagar i veckan till alla små och stora otacksamma varelser i familjen. Då får det vara. Så. Fr.o.m. Idag när det är mina dagar kommer det bara serveras fil, mjölk, gröt och mackor. Jupp! Mannen frågade på allvar om jag var på gränsen till sammanbrott igår när jag berättade detta. Tvärtom skulle jag vilja säga. Jag är starkare än på mkt länge när jag faktiskt värnar om mig själv och min hälsa. Jag måste se till att inte driva mig själv till botten genom att göra en massa saker för andra som inte uppskattas och därmed tar mer energi än ger. Barnen får ett lagat mål varje dag i skola och på dagis, just nu får det räcka. Detta kommer såklart inte vara för evigt, bara till jag känner att jag orkar bråka varje dag med tre jobbiga killar igen. Just nu gör jag inte det. Så det så.