Att kämpa

När jag var liten bakade mamma jämt. Hon var en riktig bullmamma. Det var bullar, kakor, matbröd.... Vi köpte knappt bröd. Det konstiga är att jag knappt var med och bakade. Det jag kommer ihåg är att jag fick hjälpa till att kolla när de började bli klara, eller placera dem på gallret för svallning. Eller montera ihop gallret. Annars tror jag hon tyckte jag var i vägen. Alla grejer skulle vara så fina. Jag tror hon och mina mostrar tävlade om bästa och vackraste bröden. Sedan på det har jag en alldeles egen liten grej med prestationer. Som jag inte vill överföra på barnen. Men som jag tyvärr redan gjort. Så därför försöker jag låta barnen härja fritt vid bakning. Bita mig i tungan när det inte blir "perfekt". Även fast jag vill tjoa i och ge "goda" tips. Jag vet inte hur många gånger inti knöglade ihop sina degbitar och var missnöjd. Jag peppade honom och sa att det blir bra hur han än gör. Tillslut släppte han kontrollen och gjorde snögubbar och sniglar, maskar, ormar, bollar. Och jag peppade och bet mig i tungan från att vara tråkig och konventionell. Tänk att jag nästan varje dag måste kämpa med mig och mina issues. Och varje dag hoppas jag att barnen inte kommer tycka jag gjorde för mycket fel när de blir vuxna.