När kroppen skriker och knoppen skiter i att lyssna

Första tanken när jag vaknade i morse var: Snälla någon låt mig slippa gå upp idag. Huvudet kändes tungt och kroppen var trött.
Det är vid sådana tillfällen då kroppen verkligen  säger nej. Det är sällan jag känner så tydligt att allt skriker nej.
Som den duktiga flicka jag ändå är hoppade jag upp och gick ner och fixade frukost, fixade gympaväskan, påsar med alla regnkläder. Packade min träningsväska, borstade tänderna på barnen, plockade och fixade. Så skjutsade jag ner Inti till skolan. Där någonstans kände jag den. Den där stora trötta tungheten som kommer över mig ibland. Och 15 minuter senare; Jag har så ont i magen att jag knappt kan stå upp och mår så illa att jag knappt kan stå upp. Då tar jag på mig träningskläderna och tänker inte ge mig. Där någonstans ställer jag mig vid köksbordet och undrar vad jag håller på med. Kroppen gör allt för att skrika ut att den inte mår bra. Att jag måste stanna upp och inte bara springa omkring och stressa. Jag bara skiter i den. Och det slutar i att den måste skrika så högt att jag nästan blir döv.
Nu sitter jag här, torr i munnen, ont i magen och hur illamående som helst. Har precis ringt till jobbet och sagt att jag inte kommer. Tänk att kroppen måste skrika till knoppen för att jag ska fatta. Men nu fattar jag iallafall. Förr hade jag tagit två alvedon, tränat och gått till jobbet. Och inte återhämtat mig på tre veckor helt och fullt ut. Jag har blivit lite klokare iallafall. Lite. Inte mycket.