Jag läser om den 4-åriga lilla pojke som bragts om livet i Ljungby. Jag har svårt att läsa om det. Det gör för ont. Keiru är 4 år. När jag tänker på att det kunde varit han får jag knappt luft. Så liten, så full med liv. Så glad. Så kär i livet. Likadant var det med de två syskonen i Sigtuna som dränktes av sin mamma. Lika gamla som mina pojkar. Jag kunde/orkade inte läsa om det. Vilken tragik. I Ljungby verkar det som om det kanske kunde stoppats om den där vuxna mannen hade hejdat barnen. Men när vet man att leken går över till dödligt allvar? På Intis skola håller de på att trycka varandra över bröstet så den andra svimmar. Jävla ungar. Testar gränser. Provar sig fram i livet. Såklart de ska göra det. Men det där riskmedvetandet finns ju inte där när man är ung. Det kan gå så fel. Så himla fel. Stackars lilla 4-åring.
(och jag vet att det dör barn varje sekund i världen, jag vet det. Det är inte rättvist på ngt sätt, men när det blir ond, bråd död i Sverige där jag kan relatera med mina egna förhållanden och mina egna barn blir det starkt.)
1 kommentar:
Och ännu mer synd om syskonen som lämnade lillbrorsan där. Tror det kommer vara oerhört svårt att försonas med sig själv oavsett hur mycket hjärnan fattar att det inte var mitt fel.
Och synd om föräldrar och anhöriga till det/de barn som dödade pojken.
Och mest synd om det/de barn som dödade pojken. Jag är inte heller ett dugg förvånad att sådant här händer. Barn är ju barn och har inte riktigt förmåga att tänka längre än deras mjuka lilla nästipp räcker. De har svårt att ta ett steg tillbaka och upptäcka att de befinner sig i en situation som inte är så bra. Det/de barn som gjort det här har ett helt liv framför sig där de måste lära sig handskas med det de gjort. Jag hoppas att de får stöd att handskas med det på ett konstruktivt sätt och inte ett destruktivt.
Skicka en kommentar