Tomhet och besvikelse

Sitter hemma vid köksbordet och funderar. Egentligen borde jag inte vara överraskad. Det har varit ett par skakiga år vi haft ekonomiskt. Och om vi bara tar en lite tjuvkik bakåt så ser vi ju vad det gör mot ett samhälle. Det gör att rädslan sprider sig, att egoismen ökar. Det gör att det blir vi och dem. Det jobbiga är att vi människor verkar vara som Doris i Hitta Nemo. Ha ett kort minne. Och dessutom inte tänka längre än vad näsan räcker. Vi blir så rädda. Om det som är "vårat". Att inte "dem" ska komma och det ifrån oss. Inte ta våra jobb, inte ta våra pengar, inte uttnyttja "mina" pengar genom tex bidrag, inte ta Sverige från oss. Så jag borde inte blir förvånad. Jag borde inte känna mig så ledsen. Men det gör jag. Jag har en stor förhoppning om att mina barn ska växa upp och inte ens tänka tanken vi och dom. De begreppen ska inte ens existera. Det ska vara en självklart att deras kompisar kommer från en bunt länder. Det ska vara en självklarhet att de ska ha olika hudfärg och ha med sig olika språk. På så sätt blir ju mina ungar riktiga världsmedborgare. De får en större öppenhet, vågar släppa rädslan. Vågar leva fullt ut. Därför blir jag så fruktansvärt besviken. Hur kan man ge sin röst, denna värdefulla röst, till ett parti som vill andra människor illa. På riktigt. Vars lösning på alla problem är släng/stäng ut dem som inte är svennebanan-svenskar???!!! Ett parti som inte ens har en klar lösning på den existerande integrationsfrågan mer än kasta ut "dem" så fort det går???? Jag fattar inte. Jag fattar inte hur egoistisk och empatilös en stor del av sveriges befolkning blivit. Jag fattar inte. Jag är så arg och besviken att tårar tränger upp i ögonen. När jag vaknar senare idag vaknar jag i ett land som blivit kallare. Ett land som inte är lika öppet och empatiskt som det var när jag vaknade igår. Jag är så besviken.