Dödsrädslan

Igår solade jag på altanen och på eftermiddagen var vi och badade på en folktom strand. Kanske var det den sista sommardagen. Iallafall känns det så idag då det är mörkt, kallt och regnigt. Och då kommer de. Tankarna på att jag är så tacksam att få ha haft en sommar till med mina föräldrar. Att mina barn fått vara ensamma med dem båda några sommardagar. Att mamma och pappa fått vara ensamma med sina barnbarn.
Min mamma och pappa var 42 resp 51 år när jag kom till dem från Ecuador. Ända sedan tonåren har jag oroat mig. Oroat mig för att de ska dö. Alla andras föräldrar var mycket yngre. Nu har det visat sig att många av mina klasskompisars föräldrar gått bort alldeles för tidigt och att åldern egentligen inte spelar någon roll. Mina föräldrar mår bra och är pigga och starka för att vara 77 och 86 år som de är idag. De orkar att ha båda våra vildbattingar i flera dagar. Men tänk att varje sommar och jul tänker jag på att jag är tacksam att det blivit ännu en sommar och jul tillsammans. Och efter varje nyår tänker jag att jag hoppas att vi även detta år kommer få vara tillsammans. Och för varje år kryper det närmare. Tanken på att vi inte kommer vara tillsammans för alltid. Och det gör nästan fysiskt ont i hela kroppen. Men just nu tänker jag med en tår i ögat att jag tackar de eventuella högre makterna som finns för denna fina sommar som vi haft tillsammans allihopa. Tack.