Befriande inlägg i adoptionsdebatten

I dagens DN fanns en artikel om Mary Juusela, en adopterad tjej som skrivit en bok om adopterade. När den statliga utredningen "Adoption-till vilket pris?" kom ut 2003 kände jag inte alls igen mig. Jag var aldrig mobbad, eller självmordsbenägen, underpresterade inte i skolan eller behövde psykologhjälp pga av min adoption. Jag var en glad, normal tjej som inte speciellt reflekterat så mycket över att jag var adopterad. Jag älskade mina föräldrar och var så älskad att det är löljigt av dem. Jag hade knappt mött någon rasism i samhället. Jag hade inga större behov av att söka reda på mina biologiska föräldrar. Jag var nöjd och glad med livet jag hade. Därför blev jag lite illa berörd av rapporten som jag verkligen kände INTE talade för min situation. När vi bestämde oss för att försöka skaffa barn var adoption ett självklart alternativ om vi inte kunde få egna barn. Vi började spara pengar till bebissaker när vi bestämde oss att skaffa barn och om det inte gick med biologiska barn skulle pengarna istället gå till en adoption. Jag blev illa berörd av rapporten. Jag har haft och har det så löjligt bra som adopterad. Jag ser mig som vilken svensk som helst. Därför blev jag så glad idag när jag läste om Marys bok "Adoption-banden som gör oss till familj". I den har hon intervjuat 29 familjer om adoption som ger BÅDE positiva och negativa upplevelser angående adoption. Nyanserat. Det är bra.