Svärfar är saknad

Idag flyttade svärfar ut. Det känns lite tomt och konstigt. Han har bott här sedan i slutet av Januari. Jag är själaglad att han kom till oss när han behövde oss. För barnens skull. För mannens skull, för hans skull och för min skull också. Det är alltid fint att lära känna en annan människa mycket mer än bara vid snabba fika-tillfällen. Speciellt om det är ens svärfar. Men livet går vidare och svärfar kunde ju inte bo med oss resten av livet såklart. Men det känns konstigt. Att gå i stort sett från 10 till 100 och sedan från 100 till 10 igen vad gäller vårat umgänge. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi fortfarande ska träffas och han kommer ut hit till hoodsen och hänger med oss på helgerna, käkar middag med oss efter jobbet då och då. Kommer och bastar i bunkern någon gång i veckan. Kanske sover över. För barnen behöver ju sin farfar, mannen sin pappa och jag min svärfar. Men det är schysst att han fixat en egen lya för det är inte så enkelt i huvudstaden minsann. Men jag sitter här och tänker. Om jag tycker det är tomt, vad tycker då inte han? Helt solo i en ny lägenhet. Nä ska nog skicka iväg ett sms till honom så han vet att han är saknad! (han läser bloggen så kanske har han redan sett det....)