Förhandlarträsket

Just nu kretsar mycket här om förhandlingar. Det och kompromisser. Det behöver inte vara negativt, det kan vara lustfyllt och lekfullt. Men det kan även vara en energidödare. Jag har antagit en ny förhandlingsstrategi på dagis vid hämtningarna som just nu funkar superduper. Inti behöver inte ta på sig överdragsbrallorna och det ger mig en tillbakahållet tjat. Han klär gladeligen på sig själv alla andra ytterkläderna. Och jag hjälper Keiru med sina kläder. Det går dessutom lättare om jag tar med mig den ena till den andras avdelning och vi där tar på alla kläderna tillsammans.
Sedan är det ju det här med att lära barnen att vara smarta förhandlare så de båda får som de vill. Genemot varandra såklart. En förhandling mot mig har de inte en suck att vinna! Just nyss var det en stor Bakugan-förhandling. Som båda gick vinnare ur. Eller huvudsaken är att de tror det i allafall. Jag lärde Inti att om man verkligen vill ha de bra grejerna kvar när man har en lillebror så gäller det att presentera de mindre bra Bakugan som de egentliga bästa Bakuganen. Så att man säljer in dem, kanske håller på dem någon minut för att sedan släppa dem till Lillebror. På så sätt tror Lillebror att han gjort ett riktigt kap och Storebror får ha de han vill och leka med. De har ibland dock en lång väg kvar till att vara perfekta förhandlare. Då slåss de istället. Men hey, de kanske har rätt att sjunka så lågt, de är ju trots allt dagisbarn. Inte vuxna. För vuxna klarar ju alltid av att spela spelet renhårigt. Eller hur?