Ibland säger man fel saker. Flera gånger i rad dessutom. Och då blir det så fel. Jag avskyr att tvätta. Eller själva grejen med att kasta in den smutsiga tvätten i maskinen och trycka igång den är inte det jobbiga. Däremot att hänga tvätten och det värsta, att vika och sortera. Men de senaste gångerna har vi hjälpts åt. Och då är det både roligare och går snabbare. Men ibland kan jag inte hålla min stora mun... Jag klagade på mannens sätt att hänga tvätten. Jag VET att jag inte borde det utan vara glad att han gör det så jag slipper. Men ibland så blir det bara så. Efter det så vek vi alla detta giganstiska klädberg under tystnad tillsammans. Så Mannen. Jag vet att jag var en elak hemmafru. Förlåt.
4 kommentarer:
Jag har också svårt att hålla mig från att säga något om Kärs tvätthängning. Hänger om i smyg...
Jag tycker inte alls det är dumt att man säger till när de gör fel. Det dumma är att de inte kan ta till sig kritik och ändra på sitt sätt att vika, eller vad det nu gäller. Om jag gör något och han säger att så där är fel men gör så här istället, då gör ju jag det. Heja dig!
...jag gör som Hökviken...
Smygdiplomati alltså... Ja kanske det. Eller så accepterar man bara att man gör olika? Och om han låter mig göra som jag gör saker borde ju jag låta honom göra på sitt sätt också...?
Skicka en kommentar