Ibland måste jag säga till. Säga nej. Fast de brukar ju klara sig själva ganska bra. Utan mitt tjat.
Idag var de uppe på berget. Och hoppade. Keiru är ju typ en tvärhand hög. Och hoppade från berget ner till marken. En höjd på ca 1 meter. Då sa jag ifrån. Kanske inte bara en gång.
Inti: Men mamma!! Ischlo pischlo vad du tjatar!!!!!!!!
Då kände jag mig som en tjattant. Så sa jag bara till en sista gång. Sedan gick jag därifrån. Och det gick ju bra utan tjatmamman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar