DE HÄR GÅR JU OKEJ

Förra sommaren brände jag ut mig. Jag var den mamman/frun som jag trodde att jag förväntades vara. Förväntningarna kom ju mest(BARA) från mig själv men men. Jag var den perfekta mamman som gav barnen all min energi. Jag badade med dem, jag hade stenhårda regler för tv-tittande, sovtider och mattider. Egentid och tid med bara mannen hade jag nästan inte någon. Jag gav mig själv alltså ett smärre arbetsläger istället för semester. I slutet av sommaren(läs augusti) var jag så slut att jag var nära att kräkas. Men kämpade på genom hösten. Till en dag i slutet av oktober. Då tog det stopp. Det höll verkligen på att gå åt skogen. Och djupt jävla in i den mörkaste skogen har jag redan varit en gång. Jag sjukskrev mig och gav mig min första egentliga egentid sedan Inti kom. Jag gick långa promenader helt själv och låg bara och tittade på tv resten av dagisdagen. Efter ett tag fick jag hjälp av psykolog-Staffan. Han benade upp ettochannat för mig om mig själv. Det stora mantrat var/är: LET GO! Släpp kontrollen! Slappna av! Därför har jag hela tiden nu när sommaren närmade sig varit nervös. Nervös för att jag återigen ska bränna ut mig. För att jag återigen ska tappa kontrollen genom att ta kontrollen i ett järngrepp. Men det har hitintills inte hänt! Det rullar på bra. Inte en enda dag har jag hittills varit i närheten av att vara lika trött som jag stegvis blev förra sommaren. Och inte ens trött på att vara med mina barn. Så yeeej!!!!!!! 1-0 till mig! (Än så länge.)