Inte så lätt

Vid frukosten imorse satt Keiru och skrek. Jag sa åt honom, men han bara flinade. Till sist höjde jag rösten och såg jätteallvarligt på hans filinsmorda ansikte som skrattade. Han blev då lite ledsen i ögonen och allvarlig.(Eftersom vi nästan aldrig säger åt honom)

Keiru: Mamma..?
Inti (som uppfattade att han blev oskäker): Keiru, du förstår att fast mamma och pappa blir arga på oss så älskar de oss ändå jättemycket. Det är ingen fara. Eller hur mamma?
Jag: Nej det är det inte, vi älskar er fast vi blir arga.
Inti (kollar på Keiru som fortfarande ser osäker ut): Keiru, hon älskar dig fast... Ja jag vet, det är lite svårt att förstå det för dig än, men hon älskar dig fast hon blev arg. Men du är lite liten än för att förstå det. Jag vet.

Våran lilla kloka kille och fina storebror.