Ibland är livet så grymt. Att förlora sitt eget barn måste vara det värsta en mamma eller pappa kan vara med om.
Ibland vill jag sälja huset, nej föresten behålla huset, men sälja barnen och kunna leva MITT liv. Få göra saker ifred, få göra saker klart. Ifred. Få gå på toan ensam och ifred. Få gå och dutta lite i trädgården utan att ngn drar upp det jag duttat med. Få laga mat i lugn och ro utan att ngn trillar ner från stolen och slår sig. Få måla trappen när det fortfarande är ljust ute så man ser vad man gör utan att små händer kommer och kladdar ner sig. Ja ni förstår. Men ibland får man en sådan där verklighetsuppväckande som man inte vill ha. En vän till en vän förlorade sitt vuxna barn bara så där. Utan anledning så slutade han att leva. När jag fick höra det skämdes jag över att ens tänka ovanstående tankar för om ngt skulle hända mina barn så skulle jag brista. Jag skulle sakna anledning att leva. Det gäller att ha en balans i livet. Inte vara rädd för att mista sina barn eller man och därför älska livet. Och inte önska att livet var annorlunda. Någonstans däremellan ska man leva och hitta vardagen. Oftast går det ju utmärkt, men ibland är det svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar