Tänk att det kan vara rena himlen att springa. Som idag behövde jag det verkligen. Hela huvudet var fullt av mammatjat. Det bara ekade av mamma mamma mamma! Jag trodde huvudet skulle explodera vilken sekund som helst innan jag snörde på mig löparskorna. Sedan tramp tramp tramp i snabb takt. Hjärtat pumpar ursinnigt tankarna rinner av mig med svetten. Sådan befrielse! Sedan efter bara dryga kilometern känns det som om jag springer in i en vägg. Det känns som om jag kan dö om jag springer ett enda steg till. Jag inser att det är en sådan dag. En sådan där som gör att jag får ett lugn inom mig men som inte alls tillfredsställer mitt sportsliga mål. Och det är irriterande. Men bara att acceptera. För jag vet ju att nästa runda kommer gå mycket bättre. Om jag är i bättre balans med mig själv den dagen vill säga...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar