Jag fixade det

Ettårsjubileumet sedan jag blev sjukskriven. Innan fick jag andnöd när jag tänkte på datumet. Jag vet att jag mår bättre nu, men ändå. Det kändes som om just datumet hade ngt magiskt över sig. Men det gick bra. Den 13 oktober var förra lördagen och då åkte vi ner till min kusin och dagen hade inget med jobbet eller ngt att göra. Det enda som var konstigt var att Maroon 5 med Moves like Jagger spelades på radion när vi åkte ner till Östergötland. Samma låt jag önskade ngn timme innan jag insåg att det här går inte längre den där dagen för ett år sedan. Jag har fortfarande inte återhämtat mig. Jag är fortfarande tröttare och kroppen säger ifrån tidigare än vad den brukade. Jag kastas mer mellan hopp och förtvivlan, mellan djupa dalar och högar berg än tidigare. Allt är mer svart och vitt vad gäller energin. Så har det inte varit tidigare. Men jag lära mig dag för dag att sortera bort grejer som inte är viktiga. Att försöka ta det lugnt, inte stressa för mkt vid hämtning och lämning. Jag har lärt mig koppla bort jobbet i samma stund när jag lämnar det. Dock har jag märkt att de dagar jag  jobbar längre har jag svårt att varva ner när jag kommer hem vilket är jävligt irriterande. Speciellt svårt är det när jag gör jobb som slutar typ vid 21 för då är hjärnan för bilder påslagen och svårt att dra ner på ngt sätt. Det är bättre de kvällar jag har sista jobbet vid 19. Då hinner jag få ner hjärnaktiviteten. Sömnen är livsviktig för mig. Störs den som den gjorde i helgen då kan det ta flera dagar innan jag känner att jag är ikapp igen. Men så här ett år efteråt tycker jag att året har gått väldigt fort. Att jag nästan ändå inte hunnit med på ngt konstigt sätt. Få se hur det är om ytterliggare ett år. Om jag blivit frisk då. För jag har fortfarande inte återhämtat mig. Det har jag inte. Men det är inget jag sörjer eller är ledsen över. Detta är mitt liv och jag lär mig av det varje dag. Det är jag glad för.