Flum

Jag har åkt den här sträckan oräkneliga gånger. Nästan varje dag i 4.5 år. I slutet hatade jag det. Jag vet inte om det var det som gjorde att jag tillslut sa upp mig från mitt första jobb som fotograf på Katrineholms Kuriren. Eller om det var så att jag växte ur tidningen. Men den fullständiga eufori jag kände när jag sa upp mig var gränslös. Jag gick på moln. Så glad var jag att få slippa KK, Katrineholm och pendlandet. Nu kan jag då och då fundera över om livet varit bättre om jag stannat. Om jag vill komma tillbaka till en sådan liten stad igen. Där närheten och enkelheten regerar. Där ett litet sketet hus inte kostar över 4 miljoner. Där inget är långt bort. Jag kan känna en längtan efter det. Sedan minns jag. Hur svårt det var att slåss för mina bilder. Hur stressigt det var. Hur många jobb jag kunde göra på en dag(lika många som på en v nu). Hur det slet på mig som kreativ fotograf. Den frustration det skapade. Att bli kallad prinsessa på ärten när redigerare skar så mkt i mina bilder att själva poängen m hela bilden försvann. och jag försökte förklara det. Det skulle vara närheten och ett lugnare tempo som skulle locka Isf. Jag vet inte. Kanske om ett tag till. Men det blir ingen så liten stad som Katrineholm. Där fortfarande hyrfilmsbutiker och pizzerior regerar. Där det är som det var för 11 år sedan när jag lämnade. Nej. Då får det bli ngt större. Och inte nu. Fredagsflum. Det är vad jag håller på med nu.