Lördagsterapi

Min mamma har alltid varit urusel på att säga hej. Separationsångesten har gått att ta på. Det har varit väldigt många gånger som har varit väldigt jobbiga farväl. Jag har gjort allt för att det inte ska smitta av sig på mig. Det har lyckats. Ytligt. Utåt sett kan jag verka totalt oberörd, men inne i mig rusar obehag blandat med vemod och sorgsenhet. Jag gråter nästan alltid lite efter ett hejdå med ngn som jag bryr mig om. I min ensamhet när de inte ser. Det spelar ingen roll om andra omkring mig ser, bara inte de jag nyss sagt farväl till ser. Jag vill inte skicka med dem min ärvda separationsångest. Vill bryta cirkeln. 

Nyss skjutsade jag mamma och pappa till min kusin för att de skulle få skjuts hem efter 1 veckas hjälp med barnen. Jag sa leende hej och kramade dem. 4 minuter senare rann tårarna nerför kinderna i bilen. Och då och där var det kristallklart. En kall vinterdag när mamma var 13 år gick hennes pappa för att fiska som han brukar. Men just den dagen gick han genom isen och försvann ner under den hårda kalla isen med sin sparkstötting. Han kom aldrig hem igen. Det måste vara därför alla dessa hejdå är så jobbiga för henne. Kanske är hon själv medveten om det. Kanske inte. För mig blev det lika klart som ett syntest hos optikern idag iallafall. Och kanske kan jag genom den insikten bryta det på riktigt. Och sluta bäva mig för att säga hej då till just mamma. Och istället försöka gå henne till mötes i farvälet, men utan att känna ångest för att få hennes separationsångest vällande över mig.