Messa för fan inte med mig!

Jag älskar verkligen när kollegorna jag är ute med går omkring mig när jag fotograferar och säger saker som:

-Här, här! Här är en bra vinkel!
-Här, här! Här ser det bra ut ifrån!

Och när jag rör mig mot det område de pratat om för jag ändå hade tänkt det innan, säger:
-Just det, det var precis här jag menade!

Då vill jag strypa dem. Långsamt. Jag vet inte hur andra fotografkollegor jobbar, men jag har stor jävla respekt för mina skrivande kollegors jobb. Jag frågar nästan aldrig frågor under intervjuen om jag inte känner att det håller på att gå helt åt helvete av olika anledningar. Jag är tyst. Tills det är min tur att jobba, då kan jag fråga de frågor jag undrar över. För då tycker jag det är fritt fram. Då är det mitt sätt att får bra bilder och konecta med den jag ska fota.  Det är ju inte så att jag började fotografer för en vecka sedan. Nä. I 16 år har jag hållt på med det. Jag tror jag vet vad jag pysslar med. Två ggr den senaste veckan har jag varit med om att olika skrivkollegor lägger sig i mitt jobb. Förra veckan sa jag ingenting fast reportern ringde till mig och berättade hur hen hade tänkt att jag skulle ta bilderna. Hen sa så.

-Jo jag har tänkt att du ska ta en bild när hon håller upp posten och sedan på den andra bilden vill jag att ni går till en brevlåda och tar en till där.
Så har jag tänkt att bilderna ska vara.

Tror ni jag gjorde som hen sa? Skulle inte fucking tro det va.
Idag klagade jag på att kollegan var ivägen och syntes i spegeln och sa att hen skulle flytta sig så fort hen öppnade munnen efter de första små "tipsen". Stackars nästa kollega som försöker få mig att sluta tänka själv....