Nu flyttar jag!

Jag har bestämt mig för att köra en sväng till med bloggandet. Nu finns jag på annazoila.wordpress.com istället. Hoppas ni som fortfarande kommer in här då och då hänger med! :-D

Jag och min mage

Låt mig berätta om min mage. Den har varit osamarbetsvillig sedan jag var runt 20-21 sådär. Eller längre egentligen. Det började på högstadiet. Men då var det inte lika jobbigt som nu. Eller så har jag bara förträngt det. 

Jag har en väldigt konstig mage. I början var det troligtvis en bakterie som heter helicibacter pyloris som spökade. Den följde med mig från Ecuador. Fick en dunderkur som slog ut hela tarmfloran sedan var den borta. Men jag har fortfarande haft ont i magen. Oftast på helger. Typiskt. 

För ngr år sedan sa ngn när jag berättade om det: "Det låter ju som de som har gjort en operation och förminskat magsäcken." Jag hmm-ade och brydde mig inte så mkt för jag hade ont just så. Magläkaren har gett mig Losec och det har inte hjälpt. Det enda som hjälper är två alvedon och akut sömn. Detta händer nämligen när jag får ont:

-Får extremt ont i magen. Mitt i magen. 

-Värken sträcker sig i värsta fall ända ut i ryggen så den liksom krampar. 

-Får frossa. Helst måste jag ligga under filt/täcke med flera lager kläder på.

-Blir så sjukt trött att jag måste akut sova. 

-När det värsta av värken gått över blir jag extremt törstig. 

Allt sker ganska direkt efter jag ätit. Oftast är det efter frukosten. Jag har tagit bort grej efter grej som jag trott varit orsaken; juice, rostat bröd, ägg, te, mjölk... Äter numera max 1,5 Wasa husman med en skiva ost på samt en tallrik blåbär m havredryck eller en portion havregrynsgröt men då med bara 1 knäckemacka. Vilket är rätt knäckande då jag älskar frukosten. 

Nu på senaste tiden har jag tänkt på vad hon sa för ngr år sedan. Googlade och hittade dumpning. Och det stämmer till punkt och pricka på mig. Men svårigheten att veta hur mkt mat som är lagom eller för mycket är stor. Nästan varje helg får jag ont i magen. Och får jag det är oftast halva dagen förstörd. Flera timmar går åt till återhämtning. Viktiga timmar som jag hellre hade bara vilat på eller gjort ngt annat som träna, handla, varit ute i skogen med barnen. Allt annat än att vara totalt däckad i sängen eller på soffan. Efteråt tar det oftast t dagen efter innan jag kan äta normalt igen. Dessutom. 

Jag vet att detta är ett litet problem, men ändå väldigt jobbigt när livet blir så påverkat av det. Dessutom verkar det som om man bara får acceptera skiten. I allafall låter det så på min magläkare. Vilket är väldigt irriterande. 

Just nu ligger jag under värmefilten och försöker återhämta mig. Ännu en dag åt skogen....

Tid att sörja

Idag köpte jag ett hjärta. Ett hjärta jag ska lägga på Annas gravplats imorgon. Sedan jag fick reda på att hon dött har jag stängt in den så gott jag kunnat. Sorgen. Den har överbemannat mig en gång. Men jag har varit tvungen för att orka. Orka jobba med det där nya roliga som jag gjorde nu hela våren. Sedan kom sommaren och jag orkade inte sörja. Men imorgon ska jag göra det. Helt själv ska jag gå dit. Jag ska låta alla tankar, minnen och känslor komma fram. Jag ska våga och orka tänka på det med mig själv. Jag längtar efter det men är lite rädd för vad som ska komma. Men det måste ut. Jag vet det. Jag har gläntat på det då och då men allt har svindlat när jag börjar känna efter. 

Men först ska jag träffa hennes familj. Hennes barn. Och det kommer ta på krafterna att inte vara ledsen då. Att försöka glädjas av att se dem igen. Att försöka trycka undan att sist vi sågs var det också sista gången jag träffade Anna. Fuck cancer. Fuck U so fucking very much. 

Högpresterande

Just nu hållet jag på med ett projekt som jag blivit handplockad till. Jag blev handplockad för att jag är flexibel, snabb och fortfarande har en hyfsat hög nivå på bildkvalitén trots snabbheten. Jag har alltid jobbat på ett sådant sätt att jag setts som snabb. Mycket har jag att tacka mina första 6 år på dagstidning där jag hela tiden (varje dag)jobbade mot deadline och tyckte det var roligt. Det var som en lite tävling mot mig själv varje dag. "Hinner jag? Om jag åker om 5 minuter, hinner jag få in bilderna om 60 minuter då?" Det var hela tiden en beräkning av vad jag klarade. Att kunna se hur mkt tid det tog att köra, framkalla filmen(!!!) och sedan scana in och photoshopa dem. Jag blev väldigt bra på det under de sex åren jag jobbade där. När jag sedan bytte jobb till en veckotidning var det ju helt annorlunda. Jag tyckte kollegorna jobbade som sniglar. Allt gick i slowmotion. Många gick och höll på jobben i en vecka för att sedan vara onåbara pga stress inför deadline. Jag såg och bestämde mig för att aldrig bli likadan. Jag gjorde upp mitt eget sätt i huvudet och lät aldrig ngt jobb ligga och "skvalpa" (vänta). När jag gick hem var alla jobb inne. Så har jag fortsatt jobba. I början var det för att jag, om jag inte trivdes, skulle kunna snabbt börja på dagstidning igen utan att slammat igen fullständigt. Nu finns det inget annat. Jag har alltid lyckats göra många jobb för jag har det där sättet att tänka. Att kunna avgöra hur mkt tid saker tar och får ta. Jag tror det är en minigåva, iaf på mitt jobb. Det finns ju även nackdelar med att jobba så. Det tar på energin. Men det ger också möjligheter till tex högre lön och att få vara med i helt nya historiska projekt. Och det är lätt att bränna ut sig. Speciellt när det är mycket som kräver energi privat också. Då fungerar det inte. Senast 2011. Så jag vet att jag måste tänka mig för. Inte jobba för mycket. Vilket är sjukt svårt när allt dessutom är så himla kul och jag får så mycket konstruktiva åsikter av chefer som annars inte säger ngt om det jag gör. Så mycket jobb som jag gjort den senaste månaden har jag aldrig gjort. Det som är mest energikrävande förutom att vara ensam ansvarig för alla bilder och bildidéer är att vara med och komma på alla jobb. Att varje vecka börja från inget och sedan fylls den med snygga bilder och bra innehåll. Jag skriver och fotar. Åker helt själv ut på jobb. Har ett helt annat ansvar. Det är så fantastiskt roligt. Och samtidigt såenergikrävande. Men det ger också energi. En jävla kick är det. Därför blir jag glad när min gudmor påminner mig om att jag är faktiskt extra känslig. Att jag lätt bränner ut mig. Att jag måste komma ihåg att vila. Att jag ger mig återhämtning varje dag. Det är så lätt att bli fartblind. Så fr.o.m. i måndags sover jag ca 40 min på soffan när jag kommer hem. Och jag märker att den där insomnian som jag hade de tre första veckorna börjar släppa. Jag vaknar inte 04 och kan inte sova den här veckan. Jag sover iaf till 05.30. Vilket är normal tid f mig. Men jag får verkligen passa mig. Oavsett hur högpresterande jag kan vara så ligger gränsen till utbrändhet där och lurar på mig. Men Gud vad roligt jag har på jobbet just nu. Så mycket ansvar och så mycket roliga fotograferingar. Jag är så glad att de valde just mig. 

Fuck cancer

Min vän. Min fina vän. Min älskade vän.  Dina fina pliriga bruna ögon. Ditt intelligenta sätt att vara. Din yvighet och din stilsäkerhet. Jag fick alltid kramp i kinderna av skratt när jag var med dig. Din humor så annorlunda och intelligent. Hela du så vacker som en älva. Samtidigt så jordemoderlig. 

Att jag aldrig mer kommer få kramp i kinderna av dina skämt gör att det hissnar för mig. Det går inte att andas när jag tänker på det. Det gör fysiskt ont i lederna när jag tänker på det. Sedan tänker jag på allt det vi ändå gjorde under de 20 åren vi kände varandra. Och ler. Alla de gånger du tvingade mig vara din modell när vi pluggade foto. När vi kollade på Bridget Jones dagbok 5 gånger på en långhelg. När jag fick Inti och det var så självklart att du skulle vara hans gudmor. Den sena augustinatten när vi rodde ut på sjön och sjöng sånger under månen. När vi gick på sainsburys och köpte mat till de lammfrikadellerna vi sedan lagade tillsammans. Eller när du nyss köpt hus och vi slet loss heltäckningsmattan för att kolla om det fanns vackra trägolv under. 

Eller när vi drog fram solstolarna till boden vid Sjösala för att få sitta en liten stund själva och prata om var vi var i livet. 

Det var den sista gången jag fick träffa dig. Det var den sista dagen på sommaren för mig. Du vände dig om i båten och vinkade på ett sätt bara du kunde. Du log. Dina kinder var rosiga som de så lätt blev. Dina ögon pliriga och kloka. Bilden jag ser framför mig är drömskt vacker. Den dagen tog jag inte en enda bild. Jag önskar så att jag hade haft kamera med mig så jag hade haft bilder från den dagen. Men jag visste inte. Anade inte. Kunde aldrig tro att det var den sista gången jag såg dig. 

Anna, min fina Anna. Jag kommer sakna dig så länge jag lever. 

Löpare

För några år sedan var springa en omöjlighet. Jag kunde inte ens springa mellan tre lyktstolpar utan att jag trodde jag skulle dö. Idag springer jag absolut inte långt, men det blir iaf 3-4 km som minst. Som mest har jag sprungit typ 8 km. Försöker att springa varje tisdag. Ikväll orkade jag ut och springa. Mitt andra pass på fyra dagar. Det går inte fort, men ändå. Jag orkar. Kan till och med tycka det är lite härligt. Lite. Pyttelite. Iaf. Målet är att orka springa en mil. Skitsamma på vilken tid. Bara att klara av det. Efter den dagen får jag börja bry mig om tiden. Men applåd till mig som springer längre än 60 meter.

Ibland

Ibland vill jag bara lägga mig ner och lyssna på Sophie Zelmani och titta in i ett värme ljus. Just nu är det så. Mitt mål är det idag. Vägen dit känns lång. För jag känner också att jag inte kan göra det förrän det ser hyfsat okej ut i huset. En sån dag också. Kan bara sluta i irritation. 

Skapa

Ibland är det som balsam f själen. Har börjat lagt in planerad pysseltid. Behövs.

Släkten är värst?

Den där SD-"kompisen" jag träffade på träffade jag genom en släktings facebooksida. Idag insåg jag att min släkting avfacebookat mig. Likaså gjorde hens syskon tidigare i år. Ser på deras föräldrars FB att de också lägger ut muslimkritiska länkar (om jag ska vara snäll, och det vill jag ju vara så skriver jag muslimkritiska). Den som avfacebookade mig nyss har en partner från Thailand. Jag förstår inte för mitt liv hur hen kan tycka SD är ett vettigt parti som delar in människor i vi och de. Vad är det som säger att SD inte kommer att börja jaga andra folkgrupper också? Jag fattar inte. Hur som. Tråkigt att en känner folk som inte tänker längre än näsan räcker. Som inte kan se ett bredare perspektiv. Synd att en är släkt med de som skulle behöva titta upp och se sig omkring.

Fördomar

Jag har fördomar. Som alla andra tyvärr. Trist när de slår in. I dag råkade jag snubbla över att en gammal "kompis" fr hembyn är ordförande f SD i en hyfsat stor mellansvensk stad. När vi var små var han alltid osäker. Vågade inte ta ögonkontakt och behövde alltid hävda sig. Smal och spjonglig med lite för stort huvud. Ögonfransarna var långa och svepte ögonen som inte riktigt vågade titta uppåt. Så fort han sa ngt rosade kinderna sig. Precis just så är mina fördomar om SD-anhängare. Män som var osäkra när de var små och som aldrig riktigt lyckades få grepp om den egna självkänslan när de växte upp. Flackande blickar och som gömmer sin osäkerhet bakom tatueringar. Kaxighet som de egentligen inte kan stå för. Och för att gömma sin egen osäkerhet och för att säkra sin egna sociala ställning måste trycka till andra så de inte själva blir avslöjade med vem de egentligen är.
Jag blev inte förvånad när jag fattade hur läget låg.  Jag fnissade för mig själv för det var ju så självklart att han blivit med i SD. Samtidigt som jag blev ledsen för hans skull. Att han inte lyckades hitta sin självkänsla då när vi var små hemma i byn.