Jag och mitt dåliga köpsamvete

Nu har jag köpt jeans och en topp. Jag handlar så sjukt sällan t mig själv. Oftast på rea. Eller faktiskt alltid på rea. Och varje gång får jag dåligt samvete. Jag tror jag handlar två ggr om året. Lika många ggr som jag klipper mig. De brukar även sammanfalla ungefär samtidigt. När jag är så galet trött på mig själv. Klippte mig nyss. Idag köpte jag kläder. Och jag hittade jättesköna jeans. Utan rea. Fast m 20% rabattcheck. Men direkt efter. Dåligt samvete. Har fortfarande kläderna i påsen så jag kan lämna tillbaka dem om det skulle kännas för jobbigt. Måste jobba på att njuta av att köpa kläder t mig. Att inte känna dåligt samvete. På riktigt.

Fel fel fel fel

Igår 11 grader och strålande sol. Jag tar på mig täckbrallor och windstopper-fleece på jobb ute i solen.
Idag 5 grader och blåsigt. Jag har bara jeans och kortärmat under jackan. Stod ute i ca 75-80 min.
#fail

Kan någon gissa om jag fryser eller inte?

Nä

Det är sportlov. Barnen fick välja. Vara hemma och gå på fritids/dagis eller vara hos ngn av våra föräldrar. De valde det sista. Vad härligt tänkte jag. Tänkte träna dubbla pass m zumba och crossfit. Tänkte kanske kan vi gå på bio jag och mannen. Hänga lite tillsammans utan barnen. Ngt som vi gör alltför sällan.
Nu blev det ju inte så. Jag har fått hänga m mannen som jag ville. Men inte alls på det sättet jag tänkt. I en bil mil efter mil framochtillbaka till akademiska. I timmar bredvid varandra på intensiven. Nä. Inget blev som det var tänkt att bli. Det enda glädjande är att få smsrapporter fr barnen där de äter glass i solen, äter semlor till frukost, åker 4-hjuling på isen, pimplar och bygger gigantiska snögubbar. De har det bra. Långt från sjukhus. Men det ska bli så gott att få hem dem imorgon. Att få krama om dem och berätta precis hur mkt jag älskar dem.

Dagens bild

När jag gick till jobbet idag var det så vackert så det gjorde ont. Tänk hur skört livet är. Hur sårbara vi är. Jag är lycklig som får vara med om denna vackra nästan magiska soluppgång. Och ändå har jag en stor klump av sorg som trycker under bröstet. Livet är så skört.

Magen

Först strulet m resursen i fredags och sedan det andra. Magkatarr lurar runt hörnet.

Jag somnade inte ovaggade

Istället fick vi det där samtalet som ingen vill ha. Ett sådant som gör att allt stannar upp. En vaknatt för mig hemma med telefonen i handen. En vaknatt för Mannen på Akademiska sjukhusets NIVA avdelning. Det enda vi vet om livet är att det kommer ta slut. Och att inget blir som man planerat.

Ett litet steg för mänskligheten, ett stort för mig

Idag tog jag ett enormt steg i min återhämtningsprocess. Jag har fortfarande inte återhämtat mig efter att jag var sjukskriven för ett år sedan. Jag orkar inte lika mycket. Energin räcker inte till allt jag vill göra. Det är otroligt frustrerande och ibland drar det även ner mig i deppiga tankar. Jag vet inte, jag har ju även blivit äldre så detta är kanske den nivå som är normalt för mig. Men jag har ju bara innan-tiden att jämföra med. Och då orkade jag mycket mer. Jag har sedan snön föll känt ett stort dåligt samvete att vi inte åkt slalom. Vi bor bara minuter från en backe. Ngt jag vet att hela familjen gillar. Så i veckan stötte jag på en mamma som EFTER jobbet dragit till slalombacken med TRE ungar ensam. Och då kände jag verkligen: om hon kan borde jag också fixa det. Så nu på eftermiddagen så kände jag, energin fanns. Båda barnen skrek efter att vi skulle hitta på ngt. Jag föreslog slalom. De svarade ett unisont ja! Mannen var inte i slalomläge så vi drog iväg, jag och killarna. Jag fick assistent av mannen som tog fram skidor och hjälpte till med att få ihop grejerna. Men ändå. En milstolpe för mig. Ett stärkt energisjälvförtroende. Keiru lärde sig att åka själv idag på riktigt och allt var helt fantastiskt! Vilken endorfinkick! Vi körde 1.5 timme och att få se glädjen och stoltheten i Keirus ansikte när han svängde helt själv en hel backe var obeskrivligt. Så först hade barnen träning sedan städade vi hela huset och efter det slalom. Vi kommer somna ovaggade ikväll.

Jag och skolan är inte vänner just nu

Jag blir tokig. Idag, 15 minute,r innan jag hämtade på skolan fick vi ett mail som hade rubriken "Lite mer". Den var en komplettering t det veckorbrev fröken skrivit. I det stod det liksom by the way att Intis resurs from veckan efter sportlovet(v som kommer) ska vara med en annan elev. Jag höll på att ramla av pendeltågssätet. What? Får vi infon så här? Och så snabbt? WTF????!!!!!! Så jag hämtade ungen med tårar av ilska i ögonen. Som tur var fanns resursen där och jag bad hen förklara. Joråsåatt bitr rektorn hade kommit idag och informerat klassföreståndare och resursen om att de skulle göra en rockad. Inti får en annan person, en mycket bra person, men inte alls med den kunskap som behövs. Ingen hade berättat för Inti, han skulle bara komma dit efter lovet och så var allt annorlunda. Precis vad barn med Intis problematik behöver. Och med hans bakgrund, 18 olika pedagoger under dagistiden och nya resurser varje termin. Alltså jag har varit så arg under eftermiddagen att jag knappt vetat var jag skulle göra av mig själv. Inte för mig, men för Inti. Han var lugn när resursen och jag berättade för honom. Men redan på väg ut frågade han varför alla lärare försvinner från honom. Och sedan är det som det är med honom. Tystnad då han tänker, sedan när han fattade på riktigt vad det innebar så ledsen. Så himla ledsen. Och jag arg. Som tur var fick jag tag på rektorn, inte bitr, utan rektorn. Hon bad om ursäkt säkert 10 ggr för att detta sköttes så dåligt. Att vi inte fick info fr henne och att vi tillsammans inte hade hunnit komma på lämpligt sätt att berätta f Inti. Vi hade ett hyfsat bra samtal, men det enda som kom ut var att resursen med sin kunskap behövs till en annan elev. Inti får en ny. Och så kommer det vara terminen ut. Ja herregud. Vilket kaos. Och sedan skulle Inti på kalas ikväll. Jag har uppbringat all positivitet som fanns inom mig för att peppa honom för kalas och för att det ska bli bra med nya resursen. Men även låtit honom gråta och vara ledsen för jag tycker det är viktigt att få vara ledsen om han är det. Nu sitter jag här med huvudvärk och är lätt illamående. Men jag lyckades peppa ungen till kalaset. Han behövde det. Få vara med sina kompisar och ha kul. Tänka på ngt annat. Men jag. Jag kommer tänka på hur mitt barn behandlas i flera veckor. Och än en gång går mitt hjärta sönder för hans skull.

Enbitars

Under lång tid har jag varit en motståndare. Men när jag såg hur fina kusinernas var blev jag sugen. Mina barn som ALLTID sitter under varsin filt och fryser(sådan mamma sådana barn). Så jag slog till. Jag lät min enormt sybegåvade syster göra två stycken personliga onepice:ar till killarna. Och när vi fick dem i veckan var lyckan mycket stor. De har i stort sett bott i dem!
Vill ni ha lika fina till era barn? Eller ngt annat fint? Gå in HÄR!

När ett päron till morsa ger äpple till barnet

som inte tål äpplen. Då vet jag inte riktigt hur jag tänkte mig det hela. På riktigt. Hur tänkte jag??? Det går nog. Nu har han växt ifrån det. Eller? Inte. Så när Inti har druckit upp halva den mkt nyttiga smoothien börjar ögonen klia. Riktigt jävla mycket. Och bli svullna och röda. Alltså. På riktigt. Hur jävla dum i huvudet får man bli????! Det var bara tur att han inte svullnade igen i halsen utan bara i ögonen. Vilket pucko till morsa ungen har ibland alltså...

Jomen jag hade ju träffat en mellomänniska till

Den här snubben var dock svårflörtad. Men han fastnade ändå. Få se hur det går för honom på lördag. Ralf Gyllenhammar.

Nämen hörrni??!! Gick ni på den lätta?

Så där ser de flesta inlägg ut på Facebook. Så här ser verkligheten ut. Iaf hos oss. Kaos. Barnen bråkar om vem som ska ha i socker, vem som ska knäcka äggen, vem som ska röra, vem som ska smula jästen. Sedan bryter ngn ihop under de 30 min det tar för degen att jäsa. Samtidigt har jag drabbats av dåligt samvete och måste ringa min mamma SAMTIDIGT som jag kokar pastan t köttfärssåsen. Sedan börjar bråket igen om vem som ska rulla bullarna först. Efter det ytterliggare ett bryt. Sedan bråk igen om vem som ska ägga sina bullar först. Efter det ett bryt till. Sedan middag och kors i hela jävla taket INGET tjafs! De äter upp och sedan är det dags att fixa det sista m semlorna. Flyter på smärtfritt. Sedan äta dem och sedan är jag ett vrak och barnen lite lätt trötta. Nu 10 min riktigt mys i soffan. Och sedan lite gråt igen innan sängen. Då har jag tvätt att hänga och ett kök att städa. Så visst är det fint att hänga och göra saker m barnen. Men det är inte så jävla mysigt. Fint absolut. Men inte mysigt.

Myspys m barnen!!!

Jag och killarna har haft det sjukt mysigt idag! Vi har bakat semlor tillsammans och de har varit så duktiga och gulliga och hjälpt till m allt! Efter de hade käkat upp middagen så gjorde vi slutklämmen på semlorna och fick en sjukt mysig stund tillsammans vid köksbordet när vi njöt av våra bakverk! Fina va???

Hur ska jag klara mig utan

Private Practice???? Efter 6 säsonger är det nedlagt. Och jag fattade inte det förens jag såg sista avsnittet nu ikväll. Vilken sorg. Jag som älskar Addison och Nae och de andra! Deras fina kläder som jag önskar jag också kunde gå i på mitt jobb... Deras relationer med varandra och andra...! Hur kan de lägga ner en sådan bra serie???? Jag är i chock.

Kräksjuka

Man vet att det är sjukdomstider när 4 barn skickas hem fr Intis klass pga kräksjuks då minst en har kräkts under lektionen. Det och att handspriten tagit slut på jobbtoan.

Jag och Beto

Hade siktat in mig på Zumba kl 18 igår i en hall nära mig. Men icke. Den klassen var full. Typiskt. När jag längtat så. Som tur är har jag både zumba-spel och zumba-videos hemma. Idag fick det bli en timme m Zumba Exhilarate. Så idag var det jag och Beto som shakade loss i vardagsrummet. Och titta vad glad jag blev efteråt!

Att ha snöbollskrig m en utmanare

En(jag) fick en snöboll rakt i ögat så ögat är helt rött inne i ögat och svullet och blått under ögat. En annan fick en sko på hakan så det är ett rött sår där. Det är så det blir när man ska "leka" snöbollskrig m mannen. Han verkade ha lite svårt att inse att vi INTE var 40-åriga killkompisar och inte lekte på allvar.... Men men. Det som ger sig in i leken får leken tåla. 1 timmes snöbollskrig blev det iaf. Och det är väl tur att det inte blev fler skadade i fält än så...

Snart kommer våren

Sedan ungefär 3 dagar tillbaka har fåglarna börjat sjunga. De sjunger högt och klart. Jag tror de känner till en hemlighet. De vet ngt som inte vi vet. Jag tror de känner att våren är på gång. Annars tycker jag vintern sköter sig utmärkt! Kyla och snö. Fr den 2-3 december till i början/mitten av mars. Sedan vår. Exemplariskt!

När dagis är stängt

Idag var dagis stängt. Igår diskuterade mannen om vad han och Keiru skulle hitta på.
- Vi borde kanske besöka det där stället med målningar? sa mannen.
- Moderna museet menar du? sa jag.
- Just det! sa mannen.
- Det tycker jag verkligen! sa jag.

Vad de gjorde idag?
Åkte till NetonNet. De ni.

Jag är lite för mjäkig

I måndags var jag ute på ett rån i Bredäng. Polisen hade gjort en stor avspärrning då rånarna ev hade lämnat en bomb kvar på platsen. Vilket innebar att det var svårt att få ngn bild av stället det skedde på. Efter lite knatande omkring så fick jag ett tips av bredängsbor om var jag kunde gå för att få bra sikt. Så jag gick dit. Det var ett träd ivägen, men jag hade med mig ett tele så jag fick ändå en bild över affären som rånats. De hade kört in en traktor med plog på eftersom guldaffären förstärkt sitt skalskydd sedan en bil kört in i affären i höstas. När jag gick därifrån kollade jag en sista gång från det tak jag parkat bilen på. Då sa ett par killar åt mig att om jag var modig kunde jag hoppa över ett staket så jag kom över på tunnelbanespåren och därifrån få fri sikt. Men nej. Buffligare (män)fotografer hade säkert inte haft ngt problem med det. Men inte jag.  Jag är alldeles för respektfull för att hålla på med sånt. Jag fick ändå en bra bild. Därför är jag så tacksam att jag slipper förnedra mig på jobbet och får göra snälla jobb.

Sortera

När saker (livet)blir krångliga blir det lätt oreda i min hjärna. Tankar, känslor, insikter flyger huller om buller. När det blir så måste jag sortera upp dem. Vad är det som händer, varför händer det och till sist vad ska jag göra åt det? Så funkar min hjärna. Så funkar jag. Detta görs bäst på en långpromenad i skogen. Det tar mao inte så lång tid för mig att gå fr kaos till planstadiet. Vilket är skönt. Fast enormt energikrävande. Min svaghet sedan är att jag försöker gå efter planen utan ev nödvändig omvärdering längs vägen. vilket ofta resulterar i ett nytt brytihop-läge... Men sedan är det bara att gå efter den nya planen... Bryt ihop och kom igen fungerar bra på mig. Hur funkar ni när livet krånglar?

Jag och Caroline af Ugglas

 Vi träffades för ngr veckor sedan. En kall vinterdag med fint ljus. Magiskt ljus nästan. Bilderna är tagna hemma hos henne utanför Kungsängen där hon bor i ett ascoolt hus. På lördag är det hennes tur att ställa upp i mello för 3:e gången. Jag tror hon har en skitbra låt. Här kan ni läsa om Caroline!

Obalans

Efter 5 intensiva dagar m folk tätt på mig i stort sett all vaken tid ligger nu huset tyst. Det är bara jag vaken. Jag har inte fått träna och inte hunnit gå promenad. Det jag vill göra är att springa rakt ut i skogen och skrika ur mig all den energi som ligger och ger mig en grov obalans i själen just nu. Men jag är för trött. Jag får lägga mig i sängen och njuta av att få läsa min bok i skydd av tystnaden och mörkret istället. Och imorgon får jag inte heller träna för då har jag läkarbesök m Inti på min träningstidning. Med lite otur kommer jag explodera i mitten av veckan. Men på söndag. Då. Då måste jag få Zumba. Annars dör jag lite.

Det slog mig en sak

Igår var det lördag och dags för barnens träning. Igår var jag m på minstingens gympa och kollade på. Föräldrar är vanligtvis förpassade till omklädningsrummet m eftersom mormor var m vill Keiru gärna att vi skulle titta på. Då slog det mig med all kraft hur svårt samma gympa var för Inti. Vi började när han var 4 år, samma som m Keiru. Men jag kommer fortfarande ihåg hur kämpigt det var. Hur jag jobbade m att han skulle vilja vara med. Hur han inte ville vara med. Fast han såg fram mot det flera dagar innan. Jag kommer ihåg att efter en del ggr var jag som en liten blöt hög av stress. Att få Inti att komma med från starten för att det skulle funka bra resten av tiden OCH försöka ha koll på lillebror som nyss lärt sig gå. Shit. Blir svettig bara jag tänker på det. Att när det inte gick bra försöka få in honom igen. Att ngn ggn bara sitta och vänta ut honom i 45 minuter när det låste sig totalt. Det gick inget bra helt enkelt. Jag kunde ju se att han var den enda som hade det så här jobbigt av de i sin grupp. Men jag hade inga verktyg att hjälpa honom. Och jag ser skillnaden med lillebror. Hur enkelt hans liv är. Hopp hopp så är han inne i gympan. Hopp hopp skratt skratt så var det klart. Inget är svårt. Inget är jobbigt. 90% av ggr är det så för honom. 90% av ggr var svåra för Inti. 10% lätta. Helt tvärtom. Men idag har vi verktyg. Idag vet vi ngr av trixen. Idag älskar han sin karate. Det är hans grej. Han kommer därifrån m ett leende. Alltid. Men vägen dit var inte rak och krattad. Hoppas bara inte jag förstörde honom så mkt innan vi fick veta hur vi kan hjälpa honom på bästa sätt.

Lite bättre än inget

Lite bättre än inget. Körde 6 olika övningar x 21,15 och 9. Tog typ 15-20 minuter. Bättre än inget.

Varför? Zzzzzzzzzzzzz

Alltid samma visa.
Måndag-fredag kl 06.45.
Jag: God morgon! Dags att gå upp killar!
Barnen: Neeeeeiiiiiiiijjjjjjjj!!!

Lördag kl 05.40.
Barnen: Får vi gå upp?
Jag: Neeeeeeiiiiiiiijjjjjj!!!!!

Why?

Komihåg-lapp till mig själv

Note to my self: Bit hellre av mig tungan än att gå efter mitt snart 40-åriga barn när denne håller på att gå till jobbet och fråga om den verkligen är klädd ordentligt, det är ju ändå minusgrader ute.


Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!

Joråsåatt

Jaha ja. Nu har diskställskriget börjat igen. Jag ställde in det nu på kvällen när hon kollade på. Få se imorgon em var det står. Och när jag kom upp på övervåningen hade hon bäddat våran säng. Alltså. Snällt. Visst. Men efter att jag fick frågan "Kan jag göra ngt i huset idag?" Och svarat ett tydligt "Nej" så kanske jag inte ville ha bäddad säng.
Herregud. I-landsproblem. Jag vet. Men ändå. Efter 12 timmars arbete känner jag mig lite suckig över det. Låt mig inte bliva likadan. Låt mig höra om mina söner och deras partner säger nej. Låt det då bli ett nej. Suck. Och god natt. Mannen? Han har dragit till fjälls. Lucky charm ni vet.

Zumba mot hamburgare

Idag såg det ut att kunna vara dagen då jag kunde köra ett Zumba-pass till kvällsmaten. Men icke. Två jobb på raden blev det istället. Jävligt irriterande, men sånt är livet. Så ungefär när Zumba-passet började så sladdade jag in på McDonalds i Östberga och köpte två cheesburgare. Därför körde jag ett snabbpass styrke nu vid skrivbordet ist. 3 övningar i 21,15 och 9 rep. Bättre än inget. Jag har bestämt mig för att nu börja träna igen så smått. Gått har jag gjort hela tiden sedan jag gav kroppen en chans till återhämtning då jag fick vetskap om min järnbrist. Zumba började jag med för 3 v sedan, ett pass i veckan. Nu ska jag kolla om jag även orkar med 1 pass styrke i veckan. Jag känner mig mer pigg och stärkt med styrke som träning. Zumban släpper loss endorfiner och jag blir glad. Styrke gör mig stark mentalt också. So maybe baby var detta pass starten på ökad träning. Kanske. Men inte helt säkert.

Jag är inte bitter

Mannen var på fotboll igår. Argentina-Sverige på Friends Arena. Han hade turen att bli inbjuden ngn timme innan matchen. Jag å andra sidan var hemma m barn och föräldrar. Olika falla ödets lott. Imorse undrade barnen (och jag) hur matchen gick. Varpå mannen säger att han inte vet???!!???!!! Så han googlar fram resultatet. och vilka som gjorde målen har han ingen aning om. Han var ju där! En historisk match och han vet inte ens hur den slutade??? Vad gjorde han? Minglade. Drack lite vin.... Jorå. Vissa har det gott. Lucky charm....

Att bli dissad av syrran

Mitt hår är statiskt. Varje morgon ligger det fint, men efter en halv dag är det som om jag gnuggat en ballong mot det. Eftersom jag har noll koll på smink, girly stuff, hårgrejer, nagelgrejer osv så frågade jag syrran. (Som typ aldrig går ut utan smink. Gör hon det vet man att ngt är tokigt.) Hon sa att man kan spraya spraybalsam på det så ska det sköta sig. Varpå jag blir jätteglad och konstaterar att jag har sånt hemma. Till Inti som har långt hår och hatar att bli borstad. Då får jag en sådan där överlägsen tjejblick.

-Jo det kan du ju ha, men jag brukar ju gå på SALONG och köpa min spraybalsam.

Jag är ingen snobb what so ever. Intis barnbalsamspray fungerar, så varför då gå på SALONG och köpa???? Men den blicken. Och den dissen. Aouch syrran. Fast å andra sidan tyckte jag den mest var rolig. Och fetdissade SALONGbalsamspray.

Pussallergi

Min yngsta har drabbats av allergi. Dvs förutom trots. Eller kanske som en del av trotsen mer. Han tål nämligen inte pussar. Då slutar hans tal att fungera. Det hela är mycket tragiskt. Speciellt för mig som mamma. Som vill pussa den lilla goa ungen hela tiden. Men tyvärr. Det går inte. Fast det finns ju stunder då han glömmer bort sig. Som ikväll. Då jag fick världens största puss när han sa god natt. Sedan kom han på sig. Och vände sig om och sa att den inte gilldes. Men det gjorde inget. En puss är en puss är en puss är en puss! Så det så! Mamma-Trotsig unge 1-0!

Skridskotant

När jag var 12 år åkte jag skridskor för sista gången. Jag har verkligen ingen bra relation m skridskoåkning. Det enda jag kommer ihåg är att det var kallt och tråkigt och att jag alltid fick ont i fötterna efter fem minuter. Sedan dess har jag inte haft ngn speciell längtan efter att åka skridskor. Men nu har alla i familjen skridskor utom jag. Vilket blir lite trist i längden. För alla. Så idag hyrde jag ett par när vi var på Lida. Ett par långfärdsskridskor. Herregud vad obehagligt det var. Men efter en timmes vinglande tyckte jag att det varit ganska roligt! Så idag stod jag (nåja vinglade) på ett par skridskor för första ggn på 26 år. Undrens tid är inte förbi.

Ibland

Vissa dagar. Kan gå väldigt bra på dagen och sedan sluta m kaos ändå. Livet. Det är som det är. Imorgon är en ny dag. God natt.

TGIF!

Denna vecka har känts tung. Jag har varit trött och sliten. Men idag är det fredag. Jag dansar vid skrivbordet och längtar hem till barnen och värmefilten. Helg. Morgonens himmel var fantastisk. Luften kall och väckande. Nu kör jag bara på i ngr timmar till med högsta volymen i lurarna och i bilen. Sedan så. Pust. Gladiatorerna tog musten ur mig. Eller var det Utmanaren kanske....?